Det är en väldigt mäktig känsla att faktiskt kunna spela en av låtarna som jag överlevde till vintern 2005 för den jag höll på att dö för då och få förklara låtens mening i en.
Det är ännu mäktigare när personen i fråga klappar en på armen och säger att han förstår.
Att få någons förståelse.
För övrigt så har det blivit November och om bara några dagar så har det blivit December också. Jag jobbar mest och när jag inte gör det så är jag med min underbara man och sover och drömmer konstiga saker och funderar över allt vi inte har till flytten och hur vi ska planera allt och hur livet kommer kännas om en månad när jag fyllit 20 år. 20 stora år. Och nej nu måste jag pussa lite på min man, men jag återkommer.
20 november 2010
26 oktober 2010
20 oktober 2010
Av längtan till dig.
Inget beskriver det bättre än den här låten:
I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära
så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig
men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nån
så såg jag att drömmen inte var sann
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött"
Det var enkelt och vackert
du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel
på jorden jag såg den
Och du bad mig att leva
mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag någonsin
drömt om fanns där för mig
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött
Det finns ingen som lockat
mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta
att sakta försvinna
Alla skuggor,
allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset,
som stiger med solens fart
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött.
I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära
så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig
men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nån
så såg jag att drömmen inte var sann
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
(och ungefär här avbryter Thomas låten genom att viska i mitt öra att följande är helt sant..)
"Alla dagar jag vandrat så sorgsen och tröttFör att möta den vackraste människa jag någonsin mött"
Det var enkelt och vackert
du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel
på jorden jag såg den
Och du bad mig att leva
mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag någonsin
drömt om fanns där för mig
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött
Det finns ingen som lockat
mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta
att sakta försvinna
Alla skuggor,
allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset,
som stiger med solens fart
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött.
16 oktober 2010
13 oktober 2010
Jag gråter sällan numera men när jag väl gråter så gråter jag väldigt mycket. Ni vet när man vaknar och känner att det liksom är fel dag att vara vid livet på också råkar den dagen olyckligtvis vara en speciell dag också. Typ som när man fyller nitton, typ som när man har skolavslutning, typ som när man firar ½ med sitt livs kärlek. Typ som igår. Jag menar inte att hata på livet som jag gör ibland, de bara blir och du är inte orsaken älskling. Du är aldrig orsaken.12 oktober 2010
vad är detta!?
jag tänker för mycket och mitt hjärta tenderar att slå för många och hårda slag. jag tänker på människor, hur jag på senare tid fått ännu lättare att se igenom er bara jag tänker på er. jag undrar om man behöver ha ett hjärta som slår för att ha en själv som förstår. eller för att ha en själ överhuvudtaget. jag undrar varför vissa människor inte vill leva längre, igår var det en parallel klasskompis storebroders tur att göra det oförlåtliga och jag fick syn på en bild av det hela straxt efteråt och mår fortfarande illa. en död människa är inte en människa längre. och varför är sanningen så jävla hård ibland? vi orkar inte mycket mer. det ÄR synd om människan. och varför har det senaste tiden känts som att någon fullkomligen slagit sig ned på mina lungor? då och då är det helt omöjligt att andas och när det väl går så rinner mina ögon helt okontrollerat och vad fan är rätt egentligen?
välkommen in i mitt hjärta kära du.
välkommen in i mitt hjärta kära du.
9 oktober 2010
Norrland i mitt hjärta.
Här sitter jag uppkrupen i "mitt rum" i ett kolsvart kvällsnorrland och nästan gråter för att jag precis slogs av insikten, återigen, att det här är den finaste platsen på jorden och att det här aldrig får vara försvinna. Men det kommer det sakta men säkert göra och det gör
SÅ.ONT.I.HJÄRTAT.
och lika mycket som det gör ont, lika mycket älskar jag den här platsen, det här huset, husets innevånare, tryggheten av allt tillsammans är i mig. Det här ÄR mitt andra hem och så har det alltid varit. Jag älskar att vakna på morgonen och smyga ned i ett klarvaket förmiddagsnorrland och under tystnad betrakta min farfar när han försöker sig på korsorden i veckotidningarna, höra min farmor stöka med diskmaskinen och pappa bakom ryggen i storagungstolen muttra över något i sin dator och alltid mötas av "Godmorgon pupps!". För det är så det alltid har varit och det är så det ska vara.
Jag vet inte vad som har format mig mest här i livet men jag vet att norrland är en av huvudformerna som bidragit till det jag är idag, den jag är idag, för det är här nästan allt har upplevts. Krossade hjärtans ångest, brutala stickor i tassarna, lyckan över att ha "blivit som alla andra", mjölkfrossa, familjesplittringars efterskalv etc. Det är så mycket i mig som är Norrland och jag vet att jag kommer sluta mina dagar här uppe, om allt blir som jag vill.
Och när du försvinner farmor, då försvinner även en del av mig, för det är när självklarheterna förvandlas till omögligheter som man dör lite.
SÅ.ONT.I.HJÄRTAT.
och lika mycket som det gör ont, lika mycket älskar jag den här platsen, det här huset, husets innevånare, tryggheten av allt tillsammans är i mig. Det här ÄR mitt andra hem och så har det alltid varit. Jag älskar att vakna på morgonen och smyga ned i ett klarvaket förmiddagsnorrland och under tystnad betrakta min farfar när han försöker sig på korsorden i veckotidningarna, höra min farmor stöka med diskmaskinen och pappa bakom ryggen i storagungstolen muttra över något i sin dator och alltid mötas av "Godmorgon pupps!". För det är så det alltid har varit och det är så det ska vara.
Jag vet inte vad som har format mig mest här i livet men jag vet att norrland är en av huvudformerna som bidragit till det jag är idag, den jag är idag, för det är här nästan allt har upplevts. Krossade hjärtans ångest, brutala stickor i tassarna, lyckan över att ha "blivit som alla andra", mjölkfrossa, familjesplittringars efterskalv etc. Det är så mycket i mig som är Norrland och jag vet att jag kommer sluta mina dagar här uppe, om allt blir som jag vill.
Och när du försvinner farmor, då försvinner även en del av mig, för det är när självklarheterna förvandlas till omögligheter som man dör lite.
5 oktober 2010
knäpp?!?!
Här sitter jag och lyssnar på Eva Dahlgren - Ängeln i rummet och kommer till följande insikter:
Jag vill förlova mig.
Jag vill gifta mig.
Jag vill ha barn.
3 påståenden som jag alltid förnekat men inte nu längre, är detta på riktigt eller har jag blivit riktigt sjuk?
Jag vill förlova mig.
Jag vill gifta mig.
Jag vill ha barn.
3 påståenden som jag alltid förnekat men inte nu längre, är detta på riktigt eller har jag blivit riktigt sjuk?
3 oktober 2010
Om att skriva en bok om sitt hjärta
Jag vet inte om det är nyttigt att veta såhär mycket som jag vet nu, men obeskrivligt intressant är det hela iallafall och att vi delar varandras känslor - det är ju ett som är säkert och jag kan inte vänta på att få veta mer. Jag vill höra allt om dig hjärtat, fast jag kanske redan kan känna det.
30 september 2010
27 september 2010
20 september 2010
18 september 2010
Förut
Dessa dagar brukade vara dagarna av ständig ångest, ovisshet, saknad och undran. Det är dom inte längre. Och det är så jävla läskigt.
14 september 2010
avsked
Det har varit tre omtumlande senaste dagar och ibland vet jag inte vad mitt hjärta tar sig till med mig ibland riktigt, eller kanske rättare sagt, vad jag tar mej till med mitt hjärtat ibland riktigt, påfrestande och tårdrypandet är det i alla fall, det är ett som är säkert.
Idag flyttade min tvillingsjäl och hjärtsyster till London och det känns så himla tomt. Saknaden har inte hunnit sätt in ännu men det är bara en tidsfråga. Som jag hatar när man vet att ”om en tid kommer jag nästan krevera av den här vetskapen” utan att veta när det ska ske. Ont. Jag har i alla fall satt upp din ljusslinga i hela mitt rum, tänt dina rökelser, smörjt in mig med din jordgubbslotion, sprayat håret med ditt balsamspray och lagt en ansiktsmask med din mud mask, för att intala mej att du inte är sååå långt bort och att det egentligen inte är någon panik. Vi får se hur länge det dröjer innan jag kommer efter dig.
Idag flyttade min tvillingsjäl och hjärtsyster till London och det känns så himla tomt. Saknaden har inte hunnit sätt in ännu men det är bara en tidsfråga. Som jag hatar när man vet att ”om en tid kommer jag nästan krevera av den här vetskapen” utan att veta när det ska ske. Ont. Jag har i alla fall satt upp din ljusslinga i hela mitt rum, tänt dina rökelser, smörjt in mig med din jordgubbslotion, sprayat håret med ditt balsamspray och lagt en ansiktsmask med din mud mask, för att intala mej att du inte är sååå långt bort och att det egentligen inte är någon panik. Vi får se hur länge det dröjer innan jag kommer efter dig.
10 september 2010
Höst
365 dagar är vad som ryms i ett år.
300.
60.
5.
Jag vet inte hur pass jämt fördelat dom dagarna ligger över de 4 årstiderna men någonting säger mig att hösten ofta tenderar att ta några fler dagar av sommaren än vad våren tar av vintern. Oavsett vad som pågår så går ett helt år med alla sina 365 dagar rysligt fort. Vart jag vill komma med denna virriga, irriga, Made:iga hypotes är att; Det har blivit höst. IGEN.
Dagarna börjar senare och slutar tidigare och nattluften är stundtals så frisk och kall att jag börjar fundera på om det är snöbyar som hänger ovan oss? Här om natten var det sådan otrolig dimma utanför tornet mitt att det knappt gick att skönka konjukturerna, som Fru Bergström hade yttryckt det. Och när jag tågar till min Frasse, mitt klaraste hjärta och själfrände som om bara tre dagar har flyttat hundratals mil bort ifrån mig, doftar det så välbekant på tågperongen utav hösten att jag måste ge ifrån mig en djup suck ut i det oändliga.
Jag suckar inte av irritation eller ogillan, som de flesta människor tillåter sig sucka över, jag suckar av lättnad. Lättnad att tiden faktiskt går (och jag trodde aldrig att jag skulle tycka såhär då tid som flyr alltid kännts för starkt och stort i mig) och att den här hösten kommer vara början på något av det största i våra liv.
Det känns som att vi äger den här årstiden och som att den är vår att göra vad som helst av. Vår att göra till det finaste i livet. Våren fick vi låna över en natt och sommaren tog platsen den ville ha men hösten, hösten är menad att vi ska ta för oss så mycket vi vill av på alla möjliga sätt. Och vi gör bäst i att följa den känslan också annars riskerar vi att bli lika grå som alla andra ofrivilliga höstare.
Kanske är jag obeskrivligt löjlig att förstora en av de 4 självklara tiderna på året då den alltid kommer åter men jag har kommit till insikt med att världen ligger i våra händer och är liksom hösten, vår att göra vad vi vill av och jag vill att min tjugonde höst blir början på en ny tid i mitt liv, vilket det också kommer att bli, ny alltså. För det är ett sådant annorlunda år nu, en så annorlunda tid. Jag älskar livet och tiden. Livet och tiden är i oss. Jag älskar oss, för med dej har jag aldrig ångest över allt jag inte gör som jag har tänkt länge på att göra, för du är det bästa jag vet.
300.
60.
5.
Jag vet inte hur pass jämt fördelat dom dagarna ligger över de 4 årstiderna men någonting säger mig att hösten ofta tenderar att ta några fler dagar av sommaren än vad våren tar av vintern. Oavsett vad som pågår så går ett helt år med alla sina 365 dagar rysligt fort. Vart jag vill komma med denna virriga, irriga, Made:iga hypotes är att; Det har blivit höst. IGEN.
Dagarna börjar senare och slutar tidigare och nattluften är stundtals så frisk och kall att jag börjar fundera på om det är snöbyar som hänger ovan oss? Här om natten var det sådan otrolig dimma utanför tornet mitt att det knappt gick att skönka konjukturerna, som Fru Bergström hade yttryckt det. Och när jag tågar till min Frasse, mitt klaraste hjärta och själfrände som om bara tre dagar har flyttat hundratals mil bort ifrån mig, doftar det så välbekant på tågperongen utav hösten att jag måste ge ifrån mig en djup suck ut i det oändliga.
Jag suckar inte av irritation eller ogillan, som de flesta människor tillåter sig sucka över, jag suckar av lättnad. Lättnad att tiden faktiskt går (och jag trodde aldrig att jag skulle tycka såhär då tid som flyr alltid kännts för starkt och stort i mig) och att den här hösten kommer vara början på något av det största i våra liv.
Det känns som att vi äger den här årstiden och som att den är vår att göra vad som helst av. Vår att göra till det finaste i livet. Våren fick vi låna över en natt och sommaren tog platsen den ville ha men hösten, hösten är menad att vi ska ta för oss så mycket vi vill av på alla möjliga sätt. Och vi gör bäst i att följa den känslan också annars riskerar vi att bli lika grå som alla andra ofrivilliga höstare.
Kanske är jag obeskrivligt löjlig att förstora en av de 4 självklara tiderna på året då den alltid kommer åter men jag har kommit till insikt med att världen ligger i våra händer och är liksom hösten, vår att göra vad vi vill av och jag vill att min tjugonde höst blir början på en ny tid i mitt liv, vilket det också kommer att bli, ny alltså. För det är ett sådant annorlunda år nu, en så annorlunda tid. Jag älskar livet och tiden. Livet och tiden är i oss. Jag älskar oss, för med dej har jag aldrig ångest över allt jag inte gör som jag har tänkt länge på att göra, för du är det bästa jag vet.
28 augusti 2010
Jag
Bara för att listor ännu är ett oupptäckt fenomen här i min älskade blogg som faktiskt betyder en hel del för mej, som jag har i tanken varje dag ("det här måste jag skriva för alla") men som jag allt för sällan tar mej tiden till.
10 FAVORITER
Färg: Svart och lila, såklart, jag förstår inte att det kunde ta mig 16 år att inse att de färgerna är MINA färger.
Mat: Det varierar starkt, i sommar har det varit mycket "värdelösa mackor", som jag så fint kallar franska, med ost och gurka. Annars laxlasange eller vit pasta med tonfisk, mozarella och massa ketchup.
Band: Lars Winnerbäck, nu och för alltid.
Film: Förut brukade jag hata att se på film, det väckte ångestkänslor, men sedan min Thomas blev min har jag sett över hundra filmer säker. Twilight-filmerna är bra, lika så Flickan som lekte med elden och Underworld. Jag gillar filmer som väcker så starka känslor att det nästan blir på riktigt.
Bok: Jag läser aldrig.
Sport: Yoga, helt klart.
Årstid: Det handlar egentligen inte om någon årstid tycker jag, det handlar och hur solen och luften låter omvärlden ta del av sig själv.Vintern när första snön lagt sig. Våren när första solen visar sig. Sommaren när nätterna blir till dagar. Hösten när löven ändrar kulör. Början av alla årstider är lycka i mig.
Veckodag: Torsdag.
Glassmak: CHOKLADCHOKLADCHOKLAD.
Tid på dygnet: Förmiddagen när man inte sovit bort den och är alldels nyvaken och klar i huvudet. Eller nätterna då himlen gråter krokodiltårar.
9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Tillfreds med livet och mej själv. Och en smula trötthet.
Smak: Barntandkräm och rök.
Kläder: Pappas enorma t-shirt, nattens sovtröja.
Bakgrund: Belle & Sebastian
Nagellack: Avskavt överlack, genomskinligt.
Tid: 02:46
Omgivning: Evelinas rum, vårt framtida arbetsrum.
Irritationsobjekt: Höger öga, skulle inte sitta helt fel med lite linsvätska. Och min bakdel, den har blivit kall av nattens kroghäng.
6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Jadå.
Brutit mot lagen: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Ja, senast i Norrland förra månaden.
Varit med på TV: Det med.
Kysst någon du inte känner: Ja.
3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Jas, Julia och Mirjam.
Du tycker om: Thomas, mamma och pappa
Du inte gillar:
2 VAL
Kaffe eller te: Te med smak av choklad och coccos, snart är hösten här, då ska jag börja dricka det igen.
Vår eller höst: VÅR.
1 ÖNSKAN:
En fortsatt underbar fortsättning med min älskade Thomas.
Fast jag vill önska mer.
10 FAVORITER
Färg: Svart och lila, såklart, jag förstår inte att det kunde ta mig 16 år att inse att de färgerna är MINA färger.
Mat: Det varierar starkt, i sommar har det varit mycket "värdelösa mackor", som jag så fint kallar franska, med ost och gurka. Annars laxlasange eller vit pasta med tonfisk, mozarella och massa ketchup.
Band: Lars Winnerbäck, nu och för alltid.
Film: Förut brukade jag hata att se på film, det väckte ångestkänslor, men sedan min Thomas blev min har jag sett över hundra filmer säker. Twilight-filmerna är bra, lika så Flickan som lekte med elden och Underworld. Jag gillar filmer som väcker så starka känslor att det nästan blir på riktigt.
Bok: Jag läser aldrig.
Sport: Yoga, helt klart.
Årstid: Det handlar egentligen inte om någon årstid tycker jag, det handlar och hur solen och luften låter omvärlden ta del av sig själv.Vintern när första snön lagt sig. Våren när första solen visar sig. Sommaren när nätterna blir till dagar. Hösten när löven ändrar kulör. Början av alla årstider är lycka i mig.
Veckodag: Torsdag.
Glassmak: CHOKLADCHOKLADCHOKLAD.
Tid på dygnet: Förmiddagen när man inte sovit bort den och är alldels nyvaken och klar i huvudet. Eller nätterna då himlen gråter krokodiltårar.
9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Tillfreds med livet och mej själv. Och en smula trötthet.
Smak: Barntandkräm och rök.
Kläder: Pappas enorma t-shirt, nattens sovtröja.
Bakgrund: Belle & Sebastian
Nagellack: Avskavt överlack, genomskinligt.
Tid: 02:46
Omgivning: Evelinas rum, vårt framtida arbetsrum.
Irritationsobjekt: Höger öga, skulle inte sitta helt fel med lite linsvätska. Och min bakdel, den har blivit kall av nattens kroghäng.
6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Jadå.
Brutit mot lagen: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Ja, senast i Norrland förra månaden.
Varit med på TV: Det med.
Kysst någon du inte känner: Ja.
3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Jas, Julia och Mirjam.
Du tycker om: Thomas, mamma och pappa
Du inte gillar:
2 VAL
Kaffe eller te: Te med smak av choklad och coccos, snart är hösten här, då ska jag börja dricka det igen.
Vår eller höst: VÅR.
1 ÖNSKAN:
En fortsatt underbar fortsättning med min älskade Thomas.
Fast jag vill önska mer.
23 augusti 2010
mmm
ibland blir luften nästintill lika tjock att andas in som för ett år sedan och dom gångerna vill jag bara skrika rätt ut men jag kan inte.
I'm dying to know, what's in your head
I'm dying to know, how it all got in there
I'm dying to know, to help make some sense of it all
I'm dying to know
I'm dying to know, what's in your head
I'm dying to know, how it all got in there
I'm dying to know, to help make some sense of it all
I'm dying to know
12 augusti 2010
122 Dagar senare
Jag älskar dej så stenhårt jävla obeskrivligt abnormt mycket, min fina Thomas Österlund.
20 juni 2010
Hjärtat mitt
"Det var som om något lossnade i mig alldeles nyss när jag hade avslutat middagen med mamma och Jann framför ett rysligt bra program på svt 2. Vad det var och varför det lossnade bör lämnas okänt men det jag kände var endast att: NU ÄR DET DAGS!"
Det är dags att uppdatera. Inte för uppdaterandets skull utan för att tiden bara går och går och går, som den alltid gör, och snart har det gått för lång tid och jag kommer inte kunna beskriva på samma sätt som jag ska nu, kanske.
Det blev den 24:e Maj och vi flyttade in på Oktoberteatern. Jag och klassen. ESTA3 2007-2010. I början kändes det lite märkligt att faktiskt vara på en rikrig scen och insikten att "vi ska faktiskt sätta det här" var så ultimat, det var overkligt men blev snart vår vardag. Hela den veckan repade vi vår slutproduktion Tillståndet. Jag hade veckorna innan gruvat mig inför den veckan, den riktiga repveckan, jag trodde vi skulle ligga i små högar och gråta och skrika och hata på varandra och vara redo att hoppa av. Men jag trodde också att vi skulle bli lika sammansvettsade som efter Grekland och verkligen PUSHA på varandra när det var hårdast. Ingen av de tingen uppleves riktigt. Vi körde på och inga större missöden inträffade. En förtvivlad Josefin en dag. En mano-Jensa en annan dag. Också Tinaraseriutbrott. Jag kan nog säga att vi klarade repveckan väldigt smärtfritt.
Sedan hade vi premiär den 1 Juni klockan 19:00. Sex timmar tidigare var det tänkt att vi skulle haft genrepetition för musiklasserna men självklart så kom dom inte. Trots det så kan jag helt ärligt säga att vi gjorde ett väldigt bra jobb på själva premiären. Resten av veckan spelade vi tre kvällsföreställningar och två dagsföreställningar. Vissa gick bättre än andra. Sedan var det plötligt slut och jag vaknade på Lördagen med andan i halsen och utbrast "jag kommer försent till Oktoberteatern!!!!" och trodde att jag hade missat en föreställning. Nog för att det mesta vi drömmer har någon slags koppling till vår verklighet, så även detta, men så brutalt trodde jag inte att jag hade påverkats av det hela.. Ibland känner man nog inte riktigt sig själv.
Måndagen efter det så var det sistamåltiden för alla oss tredjeårselever på skolan, den hölls på Torekällbergets värdshus. En kväll av smaklig mat, plötslig sammansvettsning (sitta i en soffa och komma ihåg våra tre år tillsammans, alla tillsammans), lärarupptåg, musikuppträdanden och dans som kan liknas med studentskivan. Det var fint och alla som var där kan nog enas om att det var en himlans lyckad kväll och att det kändes ända ut i fingertopparna att det snart var dags. Dagen efter det samlades vi och dansarna och smyckade ut vårat flak och dagen där på tog vi studenten.
Det hela började hemma hos mig klockan 00:34 på natten då jag, med en morrig symbiossystern sovandes i bakgrunden, slutligen fann King Of Leon - Sex Is On Fire, då gick det in att: Nu snartsnartsnart så tar vi studenten.
Sju och en halv timme senare droppade hela klassen in hemma hos mig på champangefrukost. Jag hade ordnat fint på baksidan i trädgården där vi befann oss kommande timme. Vi åt rostat bröd med marmelader och drack champange, eller jag drack mjölk. Sedan klockan nio drog vi iväg till skolan. Samtliga klassmedlemmar förutom jag, Viveca, Carro, Mirjam och Josen gick till tåget och vi andra åkte Impala med Elvis Presley. Vi sjöng, skrek, sittdansade och sprudlade av insikte att "VI TAR STUDENTEN IDAG!!!". Smått underbart.
Väl framme vid skolan möttes vi upp av tågåkarna och dansarna. Sällan har jag blivit så lycklig att se vår danshalva. Märkligt vad separationer kan skapa gemenskap och glädje. Studentfotografering och studentlunch och ett otroligt väntande. Pappas ringde där någonstans och frågade om jag var full. Nej jag var inte full, inte alls på hela dagen faktiskt bara sjukt glad och stammade "men kan vi inte bara få ta studenten snart, det går ju så himlans långsamt!!".
Ack så fel jag hade och ack vad jag har kommit att ångra det jag sade. Plötsligt var vi påväg ned till kyrkan, vi flickor från EsTa3 2007-2010 sjungandes studentlåten (Tina; "BA-DAM-PAM") och plötsligt satt vi och lyssnade till enstaka utvalda Musik2ors sång och Ripans tal och SSCHHHH på Fofi och plötsligt var vi ute på torget igen med sambaorkestern och PLÖTSLIGT så stod vid i trappan längst fram mot maren och såg oss själva i yngre versioner sitta uppklistrade på plakat och stolta föräldrar i folkmängden och ett rus i kroppen som fick benen att okontrollerat studsta upp och ned hela tiden. Obeskrivligt.
Min mamma var där, min pappa var där, min lillasyster var där, min mammas sambo var där, min pappas exfru var där, min mormor var där, min morfar var där, min farmor var där, min farfar var där, min farbror var där, min emma var där, min Fras var där och min älskade Thomas var där. Också jag då, som plötsligt tappade alla kunskaper om hur man poserar framför kameran eller agerar i stora folksamlingar utan bara irrade runt och troligtvis verkade helt uppsnärjd i det blå. Också plötsligt kom Den Ryggradslösa förbi och KRAMADE mej?!? Fruktansvärt förvånad. Sedan bar det iväg upp på flaket och iväg med klassen och såpbubblorna och visselpipan och stämmorna som skrek och skrattgrät och benen som dansade och lyckanlyckanlyckan. Vår ljudanläggning dog dessvärre efter ynka 40 minuter men ingen brydde sig, det var bara att hoppa av och åka tåget hem till Rönninge där hela min värld väntade.
Min mottagning höll på till tolv på natten då sista gästen gick. Vi åt mat, socialiserade, öppnade paket och det hela fortskred i en rasande takt. Jag fick många fina saker men 3 ting som jag blev särskilt glad åt var en systemkamera av pappasläkten, en klocka av familjen Gerdau och ett tal av min älskade finaste man (i hela världen). Jag gråter sällan glädjetårar men det sistnämnda var oslagbart och det bästa är, förutom att det var mej det var riktat till, att vi har det på band. Sen plötsligt var det natt och Thomas säger; "Jag tror precis jag upplevt den finaste studentmottagning någonsin." Och jag håller med.
Tack för allt mina älskade <3 >Avsked har aldrig varit min grej.. Vemod i dess största bemärkelse och satan vad ont det gör. Vår klass var aldrig en typisk Wendela Hebbe-teaterklass men vi hade något speciellt. Något väldigt speciellt. För vi var Vi och det är alltid lika smärtsamt att se sitt Vi splittras. Aulanavslutningen missade jag med flit men och i vår teateraslutning i teatersalen var jag inte heller särskilt närvarande i heller. Det var så tvära kast från dagen där på. En stunden endorfiner och eufori utan dess like och andra stunden tårar från hjärtats innersta Inne.
Ettorna hade gjort en låt till oss, de hade skrivit om "Sommartider" och stod där i en så fin engagerad skara och bara sjöng till oss. Rakt in i hjärtat. Sedan var det dags för den traditionella lingången och våra lärares ord och tal och sedan var allt slut.
Jag tror inte jag grät för att vi tog slut utan för att allt som nu skulle gå förlorat. Brutala omfamningar och ett försök att förklara att Jag älskade dej då och jag älskar dej nu, Viveca. Sedan for jag hem igen med min Thomas och spenderade resten av eftermiddagen i en sorglig lite hög på min säng och därefter var det Linneas studentskiva.
Sedan började sommaren och där med mitt sommarschema på Hornbach, men innan dess hann jag gå på plasticfantastic's bröllop, dvs min mammas ex Lasse (som vi bodde med i 12 år)'s dotter Eleonore = min fd. plast syster gifte sig med sin australiensare David. Det var väldigt fint och jag blev oerhört rörd. En dag ska jag också gifta mig, och du med. Vi var på bio och såg Draktränare, jag lekte lite med Mirjam och Frasse och Malin och Johanna och var på parkteater och "The Grass Is Singing", ett evangemang som Thomas assisterade ljudtekniker på.
Midsommarafton spenderades två timmar på jobbet, "lyckan-som-infinner-sej-när-Iwona-säger-att-man-får-sluta-2 timmar-tidigare", 4 timmar i Rönninge och resten av dagen i Tyresö hos Jocke och Moa, jag och min man. Det hela var så spontant som det någonsin kan bli då vi bestämde allt i sista minuten dagen innan. Vi klättrade på tak, åt hallonpaj, grillade bananer med choklad i ett eldfat på marken och spelade sällskapsspel. Sedan var klockan plötsligt två på natten och solen började gå upp och vi körde hem genom ett yrvaket stockholm och morgonsoligt tumba. Det var fint och oförglömligt.
Veckan efter började Thomas sova hos mig varje natt eftersom att hans jobbtider oklaffar med hans busstider hem till Sibble, en god vana som han har fortsatt med och jag klagar inte en sekund.
Samma vecka fick vi, mitt uppe i planerandet, veta att Hultsfredsfestivalen gått i konkurs och vi hade tagit ut semester helt i onödan. Lösningen på det fick bli att jag och Mirjam åkte upp till min farmor de dagar vi var lediga. En fin tripp med mycket skratt, bad, fika, röka, cyckla, korsord och allt vad sommaren har att bjuda på när den är som bäst.
När vi kom hem hade halva Danmark flyttat in i vårat hus, dvs. Janns syster och hennes man. Kontraster i livet var det ja. Vi firade Ivan, Janns pappa, som fyllde 86 på lördagen samma vecka och på kvällen kom både Julia och Thomas hit och lekte. Det var fint och en lättnad att se att vad som fanns för 5 år sedan, oss tre emellan, finns kvar. Dagen efter det fyllde Mirjam 19 så då bar det iväg ut till Mölnbo.
Det är dags att uppdatera. Inte för uppdaterandets skull utan för att tiden bara går och går och går, som den alltid gör, och snart har det gått för lång tid och jag kommer inte kunna beskriva på samma sätt som jag ska nu, kanske.
Det blev den 24:e Maj och vi flyttade in på Oktoberteatern. Jag och klassen. ESTA3 2007-2010. I början kändes det lite märkligt att faktiskt vara på en rikrig scen och insikten att "vi ska faktiskt sätta det här" var så ultimat, det var overkligt men blev snart vår vardag. Hela den veckan repade vi vår slutproduktion Tillståndet. Jag hade veckorna innan gruvat mig inför den veckan, den riktiga repveckan, jag trodde vi skulle ligga i små högar och gråta och skrika och hata på varandra och vara redo att hoppa av. Men jag trodde också att vi skulle bli lika sammansvettsade som efter Grekland och verkligen PUSHA på varandra när det var hårdast. Ingen av de tingen uppleves riktigt. Vi körde på och inga större missöden inträffade. En förtvivlad Josefin en dag. En mano-Jensa en annan dag. Också Tinaraseriutbrott. Jag kan nog säga att vi klarade repveckan väldigt smärtfritt.
Sedan hade vi premiär den 1 Juni klockan 19:00. Sex timmar tidigare var det tänkt att vi skulle haft genrepetition för musiklasserna men självklart så kom dom inte. Trots det så kan jag helt ärligt säga att vi gjorde ett väldigt bra jobb på själva premiären. Resten av veckan spelade vi tre kvällsföreställningar och två dagsföreställningar. Vissa gick bättre än andra. Sedan var det plötligt slut och jag vaknade på Lördagen med andan i halsen och utbrast "jag kommer försent till Oktoberteatern!!!!" och trodde att jag hade missat en föreställning. Nog för att det mesta vi drömmer har någon slags koppling till vår verklighet, så även detta, men så brutalt trodde jag inte att jag hade påverkats av det hela.. Ibland känner man nog inte riktigt sig själv.
Måndagen efter det så var det sistamåltiden för alla oss tredjeårselever på skolan, den hölls på Torekällbergets värdshus. En kväll av smaklig mat, plötslig sammansvettsning (sitta i en soffa och komma ihåg våra tre år tillsammans, alla tillsammans), lärarupptåg, musikuppträdanden och dans som kan liknas med studentskivan. Det var fint och alla som var där kan nog enas om att det var en himlans lyckad kväll och att det kändes ända ut i fingertopparna att det snart var dags. Dagen efter det samlades vi och dansarna och smyckade ut vårat flak och dagen där på tog vi studenten.
Det hela började hemma hos mig klockan 00:34 på natten då jag, med en morrig symbiossystern sovandes i bakgrunden, slutligen fann King Of Leon - Sex Is On Fire, då gick det in att: Nu snartsnartsnart så tar vi studenten.
Sju och en halv timme senare droppade hela klassen in hemma hos mig på champangefrukost. Jag hade ordnat fint på baksidan i trädgården där vi befann oss kommande timme. Vi åt rostat bröd med marmelader och drack champange, eller jag drack mjölk. Sedan klockan nio drog vi iväg till skolan. Samtliga klassmedlemmar förutom jag, Viveca, Carro, Mirjam och Josen gick till tåget och vi andra åkte Impala med Elvis Presley. Vi sjöng, skrek, sittdansade och sprudlade av insikte att "VI TAR STUDENTEN IDAG!!!". Smått underbart.
Väl framme vid skolan möttes vi upp av tågåkarna och dansarna. Sällan har jag blivit så lycklig att se vår danshalva. Märkligt vad separationer kan skapa gemenskap och glädje. Studentfotografering och studentlunch och ett otroligt väntande. Pappas ringde där någonstans och frågade om jag var full. Nej jag var inte full, inte alls på hela dagen faktiskt bara sjukt glad och stammade "men kan vi inte bara få ta studenten snart, det går ju så himlans långsamt!!".
Ack så fel jag hade och ack vad jag har kommit att ångra det jag sade. Plötsligt var vi påväg ned till kyrkan, vi flickor från EsTa3 2007-2010 sjungandes studentlåten (Tina; "BA-DAM-PAM") och plötsligt satt vi och lyssnade till enstaka utvalda Musik2ors sång och Ripans tal och SSCHHHH på Fofi och plötsligt var vi ute på torget igen med sambaorkestern och PLÖTSLIGT så stod vid i trappan längst fram mot maren och såg oss själva i yngre versioner sitta uppklistrade på plakat och stolta föräldrar i folkmängden och ett rus i kroppen som fick benen att okontrollerat studsta upp och ned hela tiden. Obeskrivligt.
Min mamma var där, min pappa var där, min lillasyster var där, min mammas sambo var där, min pappas exfru var där, min mormor var där, min morfar var där, min farmor var där, min farfar var där, min farbror var där, min emma var där, min Fras var där och min älskade Thomas var där. Också jag då, som plötsligt tappade alla kunskaper om hur man poserar framför kameran eller agerar i stora folksamlingar utan bara irrade runt och troligtvis verkade helt uppsnärjd i det blå. Också plötsligt kom Den Ryggradslösa förbi och KRAMADE mej?!? Fruktansvärt förvånad. Sedan bar det iväg upp på flaket och iväg med klassen och såpbubblorna och visselpipan och stämmorna som skrek och skrattgrät och benen som dansade och lyckanlyckanlyckan. Vår ljudanläggning dog dessvärre efter ynka 40 minuter men ingen brydde sig, det var bara att hoppa av och åka tåget hem till Rönninge där hela min värld väntade.
Min mottagning höll på till tolv på natten då sista gästen gick. Vi åt mat, socialiserade, öppnade paket och det hela fortskred i en rasande takt. Jag fick många fina saker men 3 ting som jag blev särskilt glad åt var en systemkamera av pappasläkten, en klocka av familjen Gerdau och ett tal av min älskade finaste man (i hela världen). Jag gråter sällan glädjetårar men det sistnämnda var oslagbart och det bästa är, förutom att det var mej det var riktat till, att vi har det på band. Sen plötsligt var det natt och Thomas säger; "Jag tror precis jag upplevt den finaste studentmottagning någonsin." Och jag håller med.
Tack för allt mina älskade <3 >Avsked har aldrig varit min grej.. Vemod i dess största bemärkelse och satan vad ont det gör. Vår klass var aldrig en typisk Wendela Hebbe-teaterklass men vi hade något speciellt. Något väldigt speciellt. För vi var Vi och det är alltid lika smärtsamt att se sitt Vi splittras. Aulanavslutningen missade jag med flit men och i vår teateraslutning i teatersalen var jag inte heller särskilt närvarande i heller. Det var så tvära kast från dagen där på. En stunden endorfiner och eufori utan dess like och andra stunden tårar från hjärtats innersta Inne.
Ettorna hade gjort en låt till oss, de hade skrivit om "Sommartider" och stod där i en så fin engagerad skara och bara sjöng till oss. Rakt in i hjärtat. Sedan var det dags för den traditionella lingången och våra lärares ord och tal och sedan var allt slut.
Jag tror inte jag grät för att vi tog slut utan för att allt som nu skulle gå förlorat. Brutala omfamningar och ett försök att förklara att Jag älskade dej då och jag älskar dej nu, Viveca. Sedan for jag hem igen med min Thomas och spenderade resten av eftermiddagen i en sorglig lite hög på min säng och därefter var det Linneas studentskiva.
Sedan började sommaren och där med mitt sommarschema på Hornbach, men innan dess hann jag gå på plasticfantastic's bröllop, dvs min mammas ex Lasse (som vi bodde med i 12 år)'s dotter Eleonore = min fd. plast syster gifte sig med sin australiensare David. Det var väldigt fint och jag blev oerhört rörd. En dag ska jag också gifta mig, och du med. Vi var på bio och såg Draktränare, jag lekte lite med Mirjam och Frasse och Malin och Johanna och var på parkteater och "The Grass Is Singing", ett evangemang som Thomas assisterade ljudtekniker på.
Midsommarafton spenderades två timmar på jobbet, "lyckan-som-infinner-sej-när-Iwona-säger-att-man-får-sluta-2 timmar-tidigare", 4 timmar i Rönninge och resten av dagen i Tyresö hos Jocke och Moa, jag och min man. Det hela var så spontant som det någonsin kan bli då vi bestämde allt i sista minuten dagen innan. Vi klättrade på tak, åt hallonpaj, grillade bananer med choklad i ett eldfat på marken och spelade sällskapsspel. Sedan var klockan plötsligt två på natten och solen började gå upp och vi körde hem genom ett yrvaket stockholm och morgonsoligt tumba. Det var fint och oförglömligt.
Veckan efter började Thomas sova hos mig varje natt eftersom att hans jobbtider oklaffar med hans busstider hem till Sibble, en god vana som han har fortsatt med och jag klagar inte en sekund.
Samma vecka fick vi, mitt uppe i planerandet, veta att Hultsfredsfestivalen gått i konkurs och vi hade tagit ut semester helt i onödan. Lösningen på det fick bli att jag och Mirjam åkte upp till min farmor de dagar vi var lediga. En fin tripp med mycket skratt, bad, fika, röka, cyckla, korsord och allt vad sommaren har att bjuda på när den är som bäst.
När vi kom hem hade halva Danmark flyttat in i vårat hus, dvs. Janns syster och hennes man. Kontraster i livet var det ja. Vi firade Ivan, Janns pappa, som fyllde 86 på lördagen samma vecka och på kvällen kom både Julia och Thomas hit och lekte. Det var fint och en lättnad att se att vad som fanns för 5 år sedan, oss tre emellan, finns kvar. Dagen efter det fyllde Mirjam 19 så då bar det iväg ut till Mölnbo.
Veckan där på var det tillbaka till jobbet som gällde, många och långa pass och ångesten stod en upp i halsen stundtals. När det inte gjorde det så var jag och min man på Gröna Lund med Moa och Jocke, väldigt roligt att få barnasinnet åter och att överaska sig själv med både Frittfall och Insane trots att skriken fastnade i magen för att det hisnade så.
På Lördagen var jag, Malin, Jas, Rosanna och Moa hemma hos Julia för att fira hennes 20:e födelsedag, en ytterst trevlig tillställning när utvalda delar av sällskapet hade avlägsnat sig och vi kunde andas ut och umgås som vi är så bra på.
På Söndagen shoppade jag upp det sista av Juni månades brutala lön och klarade av att balansera på hela räcket nedanför vår backe utan stöd och utan att ramla en enda gång. Nöjd och stolt. Sen att jag träffade en hög thailändare som envisades med att sätta sig på mitten av räcket så att jag inte kunde fortsätta är en annan sak. Mirjam kom och räddade mej och dagen efter drog hon och jag och mor och Åsa på äventyr i Nyköping. Det var trevligt och givande som det alltid är med dem.
På Tisdagen träffade jag Thomas för första gången på fyra dagar och vi stack till Älta och badade med Moa och Jocke, jag lärde mej för andra gången i livet att dyka. Frihetskänslor 2010. Sedan åkte vi hem och försökte stilla mitt ovegetariska sug efter cheesburgare med quornburgare, det gick inte alls, orsakade bara en paltkoma utan dess like. På natten hade vi Harry Potter-maraton.
Jag jobbade på Onsdagen men var ledig på Torsdagen och Fredagen.
Jag, mor, Åsa och Åsas syster Ulla uppsökte Wendela Hebbevillan för att skåda föreställningen min man är ljudtekniker till. Natten innan hade jag för fjärde natten i rad drömt om Den Ryggradslöse och den natten så starkt att det var svårt att förstå sig på verkligheten och jag gick i någon slags drömskt tillstånd därför var det svårt men skönt att fokusera på farsen som spelades. Jag kan inte hitta mer rätt än vad jag har nu med Thomas för att han har ett svar till allt jag undar och besväras av, även detta, numera bor en stor drömfångare och ett armband i mitt rum som verkligen gör sitt också.
I helgen har jag jobbat och så även idag.
Imorn är det Tisdag och jag ska införskaffa det sistsa till Storsjöyran som jag och Mirjam åker till på Torsdag, att det blev en festival ändå, det är stort, att älskade Lasse Winnerbäck spelar på den är större.
Men störst är ändå att jag inte upplevt en sånn här fin sommar i hela mitt liv.
30 maj 2010
DU...
Inga ord i den här världen kommer någonsin vara tillräckliga för att beskriva på vilka sätt och hur mycket jag älskar dig. Min allra vackraste pojke.
12 maj 2010
Kom Änglar
Jag ska berätta om en sak som jag verkligen hatar, nämligen det faktumet att man färgar musik med olika tider och människor. Det är fruktansvärt frustrerande att inte kunna lyssna på sin favorit artist för att musiken påminner FÖR mycket om alla minnen från en svunnen tid.
Ja jag syftar på Lars Winnerbäck. Jag sitter med Hugger i Sten på i itunes och får obehagskänslor och jobbiga nostalgikänslor i magen för jag börjar helt osökt tänka på Den Ryggradslösa, såklart. Det är INTE det att jag vill ha tillbaka honom eller det vi hade, för det vill jag absolut inte, och det kan ni säkert förstå också, och det är inte det att jag saknar honom, för man saknar inte ett svin, det är bara det att det lillalillalilla som var fint (det fula med för den delen) lät jag associeras med Lars Winnerbäck och på så sätt så förgiftade jag musiken så brutalt.
Jag minns första gången jag hörde "Kom Änglar". Det var sommarlovet efter nian, sommaren 2006, sommaren det var sol dygnet runt och alltid utomhustempratur över 25+.
Jag satt ensam hemma hos pappa, som på den tiden bodde i et rött hus i Hölö, samma hus som jag 6 månader tidigare hade gått i ide i när jag och Thomas hade gjort slut. Huset var tomt på folk, antingen jobbade dom eller så var dom på skola eller dagis. Det var tidigt på morgonen och jag hade väckts av kattungarna i huset och satt och surfade på Playahead när jag plötsligt hörde låten som fick mig att känna samma känslor som Good Charlotte en gång i tiden hade fått mig att känna. Fullständigt lyckorus i hela kroppen, fjärilar i magen och gåshud. Jag hade alla fönster öppna och solen flöt in överallt och det luktade sommare och Lars Winnerbäck på högsta volym och ingen aning om vad som komma skulle. Det var 15årigt och det var här min kärlek för Lasse föddes.....
sedan har jag naturligtvis fått uppleva väldigt mycket mer till hans musik men just ikväll är det för tröttsamt att skriva om det så jag låter det bli en annan dags uppdrag. nu kommer mannen snart och jag vill ut och sniffa på natten när den väl kommer. följande 4 dagar, som är kvar på den här veckan ska jag jobba brutalt mycket och akta mig från att bli sjuk....
Ja jag syftar på Lars Winnerbäck. Jag sitter med Hugger i Sten på i itunes och får obehagskänslor och jobbiga nostalgikänslor i magen för jag börjar helt osökt tänka på Den Ryggradslösa, såklart. Det är INTE det att jag vill ha tillbaka honom eller det vi hade, för det vill jag absolut inte, och det kan ni säkert förstå också, och det är inte det att jag saknar honom, för man saknar inte ett svin, det är bara det att det lillalillalilla som var fint (det fula med för den delen) lät jag associeras med Lars Winnerbäck och på så sätt så förgiftade jag musiken så brutalt.
Jag minns första gången jag hörde "Kom Änglar". Det var sommarlovet efter nian, sommaren 2006, sommaren det var sol dygnet runt och alltid utomhustempratur över 25+.
Jag satt ensam hemma hos pappa, som på den tiden bodde i et rött hus i Hölö, samma hus som jag 6 månader tidigare hade gått i ide i när jag och Thomas hade gjort slut. Huset var tomt på folk, antingen jobbade dom eller så var dom på skola eller dagis. Det var tidigt på morgonen och jag hade väckts av kattungarna i huset och satt och surfade på Playahead när jag plötsligt hörde låten som fick mig att känna samma känslor som Good Charlotte en gång i tiden hade fått mig att känna. Fullständigt lyckorus i hela kroppen, fjärilar i magen och gåshud. Jag hade alla fönster öppna och solen flöt in överallt och det luktade sommare och Lars Winnerbäck på högsta volym och ingen aning om vad som komma skulle. Det var 15årigt och det var här min kärlek för Lasse föddes.....
sedan har jag naturligtvis fått uppleva väldigt mycket mer till hans musik men just ikväll är det för tröttsamt att skriva om det så jag låter det bli en annan dags uppdrag. nu kommer mannen snart och jag vill ut och sniffa på natten när den väl kommer. följande 4 dagar, som är kvar på den här veckan ska jag jobba brutalt mycket och akta mig från att bli sjuk....
6 maj 2010
Jag älskar dig
Jag har börjat landa lite och tänkte berätta historian om oss, inte för att jag någonsin kommer glömma den, för man glömmer inte det starkaste hjärtat känt och känner, utan för att jag vill låta er som läser ta del av mig lika mycket nu som förut, jag vill inte försvinna bara för att jag har hittat det finaste hjärtat i världen.
Det var i Februari 2005 som vi först fick kontakt, äldsta bästa vännen hade funnit en man på Playahead (community - som jag är osäker på om den finns kvar men som på den tiden var det alla kidsen hypade mest i cyberrymden) som kallade sig för "Thomas_drums" och bodde i samma kommun som min pappa.
"Madde jag hittat en assnäll kille på PA som spelar trummor och bor i Tumba, vi borde träffa honom om vi är hos din pappa någon gång".
Jag vet att äldsta bästa vännen inte har något minne av detta (eller?) och troligtvis förnekar att de orden har blivit sagda men jag minns det som igår. Öppensinnad som jag alltid har varit gick jag med på att lägga till denna 15 åriga trummis från Tumba men orkade inte riktigt fördjupa mej i det hela något vidare. I livet pågick en ständig oro för mamman i livet's val av kärlekar och ickekärlekar och själv var jag 14årsförälskad i en pojke i skolan med den plattaste bakdel som någonsin har skådats och fulaste truckerkepsen som suttit på någons hjässa. Kort sagt så var det inte särskilt intressant. Tills en kväll då jag plötsligt jag kände att "Jag måste skriva till mannen från Tumba, vad har jag att förlora på det?". Så jag inledde en konversation och han visade sig vara lika trevlig och intressant som äldsta bästa vännen hade beskrivit honom. Vi fortsatte att prata och efter någon månad så kom vi fram till att vår kontakt var väldigt givande för oss båda och att vi borde ses.
Där någonstans på vägen hade det även uppstått ett oförståligt intresse från bådas håll, nog för att jag var 14 och kär i kärleken och längtade mest i världen efter att kunna göra som Dom "coola" i skolan som hånglade på rasterna och höll i handen och lade ut parbilder på sina presentationer på samma community som jag redan nämnt och skrev sina pojkvänners namn på armarna. Och nog för att MSN är löjligt lätt att kontakta folk på och bilda sig en ytlig uppfattning om dem och inbilla sig att det är på ett sätt som kanske inte alls stämmer egentligen, men det var något särskilt med den här pojken som inte gick att sätta ord på. Han var sparsam med orden men ändå så öppen. Han var något jag inte hade varit med om tidigare. Han var kontakten med en visningsbild föreställandes ett överpixlat animerat brinnande hjärta som jag frågade vem det brann för som han svarade var hemligt. Han var kontakten som jag vid insikten att "ja.. han är inte som alla andra" flydde till äldsta bästa vännen för att kunna utnyttja webbcameran för. Han var kontakten som efter 3 sekunder i webbcameran utbrast "jag trodde inte att du skulle vara så söt". Kontaken jag smälte ganska brutalt för. Kontakten som det besämdes möte med Torsdagen den 24 Mars 2005 på Drottninggatan 81.
Jag praktiserade på ett café med samma namn som adressen ovan och klockan var lite över två när den långa gestalten i beige vindjacka och kort ljust hår gjorde entré. Jag hade under dagen stått och skalat morötter för brinnande livet och fläckat ned min egentligen vita nya tröja med orange fläckar över hela magpartiet, för att dölja det så hade jag på mig min nyinvesterade röda hoodie med texten "more than just a pretty face", han kunde ju dömma mej. Men så fel jag hade.
Denna man kom att bli min allra första kärlek. Straxt efter vårt korta möta på cafét gick vi vidare till äldsta bästa vännens praktikplats, Henry's Coffee på Åsögatan och slöt upp med alla andra vännerna. Vi båda var mycket blyga men visste nog redan då att vår relation skulle bli mer än vänskaplig, vid närmare eftertanke så blev vi aldrig vänner innan vi blev tillsammans, den gången. Sitta i en grön manchestersoffa och försöka föra någon form av konversation som mynnade ut i att kramas och sedan behöva följa pojken till tåget för hans hemfärd och sedan hejdå. Vi kände inte varandra men ändå envisades vi med att vara nära varandra och kramas länge innan hans tåg kom. Efter det tänkte jag "tänk om jag håller på att få en pojkvän..".
Dagen efter det åkte jag med bästa Malin till Skåne för påskfirande med hennes underbara släkt som jag på den tiden mer eller mindre räknades med i, vi umgicks mest hela tiden just då och jag hade innan dess deltagit vid många familjehögtider och firanden med Hanssonsläkten. Det blev 3 dagar av fjärilar och undran och spänning och Good Charlotte på repeat. Direkt när vi kom hem så satte jag mig vid datorn hemma och bestämde illa kvickt att påsklovet skulle spenderas hos pappa, ju närmare pojken desto bättre. Och så fick det bli. Dagen efter det åkte jag med bussen till Huddinge sjukhus och sedan hem till pappa för att lämna packning och snabbt som ögat iväg igen för att möta pojken vid badhuset i Tumba, som låg i mitten av våra vägar.
Jag slog mig ned på ett bord utanför och väntade spänt på mitt sällskap och såg honom på långt håll komma gående men som den smått svåra individ jag är än idag så låtsades jag inte se honom förns jag blev knackad på axel. Där stod han minsann. Och log med hela ansiktet. Och kramade mej hårt och länge. Sedan bar det iväg hem till honom och i det huset var jag mestadels av tiden det lovet.
Dag ett kramades vi länge. Dag två kysste han mig och dag tre så var vi tillsammans. Det hela gick väldigt snabbt men eftersom att jag inte hade något att jämföra med då så upplevde jag det inte fel på något sätt. Och det var aldrig fel heller.
Vi fick en vår, en sommar, en höst och 4 veckor av vintern tillsammans. Det var 9 månader av mitt 14åriga liv som skulle komma att forma mitt nuvarande jag oerhört mycket. Vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans. När jag ser tillbaka på den här tiden så kan jag inte säga att jag är annat än tacksam över allt vi gjorde och allt vi inte gjorde. Allt mitt 14åriga jag fick uppleva och allt mitt 14åriga jag slapp uppleva. Jag kunde ha blivit tillsammans med någon som bara ville ha mig för det omöjlig-göraren ville ha mig för och skulle jag råklat ut för något sådant då redan så är jag övertygad om att jag skulle ha en väldigt skruvad uppfattning om vad kärlek är för något, men han visade mig på bästa sätt en 15årng kan göra, vad kärlek kan vara (läs: ska vara) i den unga åldern, trots att jag nog var väldigt svår att leva med just då. Han visade mej vad ömsesidig respekt var och hur man älskar en annan människa med hela hjärtat. Han målade bilden av hur en perfekt kärkel är (bilden som sedan totaltkvaddades av Den Ryggradslöse) och gav mig insikter för livet. Det är alltid det första som kommer att spela mest roll. Det var oerhört starka känslor hela tiden och alltid på liv eller jävla död, som Lasse Lindh uttrycker det. Och allt som skedde är och var på gott eller ondt.
På gott eller ondt... Men så kommer dagen så allt ställs på dess yttersta spets då man tvingas stanna upp och fundera på om det verkligen är rätt, det man befinner sig i och det som brukade vara en självklarhet. Den dagen kom även för oss och Måndagen den 26:e December 2005 var det vår tur.
Vi satt i mitt rum och hade precis gett varandra varandras julklappar då vi båda kände att något var förändrat, något var försvunnet, något var förlorat. Det gick inte att sätta ord på vad som hade skett då och det gör inte nu heller och jag kan inte säga att allt skedde över en natt bara men rysligt fort gick det och helt plötsligt så var vi inget vi länge, vi var inte varandras och vi var inte dom vi alltid skulle vara. Vi var utan varandra. För att vi trodde att det var bäst så. Det största och bästa vi visste var plötsligt upplöst och de senaste 9 månaderna bara en massa minnen att lägga i kuvert och slicka igen. Vi skiljdes åt i min hall halv åtta den kvällen. Båda rödgråtna och båda med en oerhörd ovilja. Jag sprang in i mitt rum och skrek rakt ut och kastade mig mot mina väggar och slog hårthårthårt för att det inte fick vara sant och ville bara springa efter första kärleken som nu gick förlorad. Han påväg till bussen ville vända och springa tillbaka och göra beslutet vi fattat ogjort. Ingen gjorde slag i saken. Jag gick sprang aldrig efter och han sprang aldrig tillbaka. Istället ringde jag äldsta bästa vännen som ALLTID har funnits och alltid kommer finnas och han åkte hem och spydde. Vi gjorde för ont.
Sedan följde flera dagar av psykisk koma för min egen del. Det gick inte att äta och det gick inte att sova. Jag flydde till pappan i Hölö och gick i ide i några dagar, när jag återkom från koman och idet började verkligheten och den var hårdare än väntat utan honom vid min sida.
Det är aldrig fint när en 15åring (jag fyllde det 6 dagar innan uppbrottet) vill sluta leva för att kärleken gör för ont, men någon gång ska det också ske, även här är jag tacksam att jag fick uppleva det vid så ung ålder för allt som gör ont ger oss ytterligare lite skinn på näsan och oerhört många erfarenheter. Vintern var hård och att en annan flicka bara 6 dagar efter vårt uppbrott fick äga hans hjärta gjorde outhärdligt ont i mig. Jag minns att jag försökte distanciera mig från det hela med massa böcker hos pappa men misslyckades hela tiden och behövde fråga pappa gång på gång "ska det verkligen känna såhär?", "ska det kännas som att magen vrids om och jag håller på att kräkas vi tanken på han och hon", "ska det göra såhär ont i hjärtat, tänk om jag dör?".
Jag dog inte. Man brukar säga att det vänder när det är som värst och tro mej, det gör det med. Tre veckor efter kom jag på mig själv med att le igen och känna riktig glädje igen och det var underbart och jag fälde några glädjetårar och tänkte att "nu måste livet börja igen" och det gjorde det så småning om. Våren kom och jag träffade Den ryggradslöse för första gången i livet. Vi inledde ett förhållande som jag lät totalkvaddas efter 3 veckor av den simpla anledningen att jag inte var kär. Inte i honom iallafall. Jag ville bara ha någon och han var ny och spännande och gav mej uppmärksamheten som jag aldrig hade fått förut och var något jag aldrig upplevt förut.
Jag var ingen snäll flickvän till honom den våren, jag skriver den våren för att det skulle komma fler vårar med honom. Jag kunde säga att jag tyckte om honom och att han gjorde mej mindre stissig i själen, för det var mycket som hände då med, men mer än så var det verkligen inte, den våren. För jag var fortfarande helt fäst vid någon annan och i slutet av Maj samma år lät jag honom veta det och tvingade honom att blockera mej på alla möjliga vis för att jag inte kunde leva med ett hjärta helt förlorat i någon som bara kände vänskapliga känslor. Det var hårt.
Sedan kom sommaren och vi hördes av emellan åt, blockeringen hjälpte inte ett dugg men det faktum att han hade sin andra flickvän efter mig gjorde nog sitt till. Jag tror jag gav honom bilden av att vara rätt chill på vår front men i själva verket så var det nu jag satt uppe tills solen hade gått upp nästan varje natt och bara återupplevde och återupplevde och återupplevde vad som hade skett året innan. Nog för att jag alltid har varit väldigt nostalgisk men den här sommaren var brutal. Men också så himlans fin.
Till hösten började jag ny skola, för vi hade ju gått ut nian 2 månader tidigare. Fryshusets teaterlinje föll lotten på, samma höst bestämde jag mig för att tycka om Den Ryggradslösa igen. Ja, bestämde mig. Det låter hemskt men det var nog så det var. Han behövde någon som behövde honom och jag behövde någon som behövde mig. I början var det väldigt fint, som det brukar vara när något är nytt och helt oförstört men sedan utvecklades det till ett mycket destruktivt förhållande. Alla som en gång har råkats med Den ryggradslösa vet hur han fungerar och hans beteende smittade av sig på mig. Jag lät mig tofflas med och jag lät honom hållas för att jag var rädd för att förlora honom och behöva gå igenom samma sorg som med första kärleken. Nu i efterhand kan jag inte annat än att skämmas över mitt dåvarande beteende, att jag överhuvudtaget tänkte på det viset. Har man det inte bra så ska man inte vara tillsammans för man riskerar att ta sönder varandra och det var precis vad som hände med Den Ryggradslösa och mig. Man är inte särskilt stark mentalt inför de som skall föreställa ens allra närmaste när man är 16. Man är så himla lättpåverkad och utsatt och jag som lämnade alla mina närmaste och dessutom min barndomshåla bakom mig för att låta ett nytt liv börja med han som sade sig älska mig över livet själv, kunde inte annat än att åka med i forsen jag själv orsakat. Nej jag vet inte vad jag höll på med just då men jag ångrar det mer än något annat. Det var inte fint.
Med Den Ryggradslösa höll jag ihop i sammanlagt 3 år. 3 år av mitt 19åriga liv. Jag förstår mig inte på mig själv. Under dessa 3 år så tänkte jag visst på första kärleken ibland, men inte alls som förut, faktum är att jag under våren 2007 accepterade för mej själv att "nej, vi kommer inte komma varandra närmare än såhär" och då hade vi knapt någon kontakt alls. Han hade flicka nummer 3 efter mig och jag satt fast i Den Ryggradslösa. Stundtals förundrades jag av hur nära vi hade varit och hur långt bort vi nu var, vi som hade varit så heliga och vi som jag hade upphöjt till skyarna och aldrig trodde skulle bli som alla andra kärlekshistorier med hemskt slut. Men om jag ska vara ärlig så bekom det mig inte särskilt. Så var livet och det var inte det viktigaste just då.
2008 var ett märkligt år. Ibland var jag tillsammans med Den Ryggradslösa. Ibland inte. På sommaren beslutade jag att lägga ned totalt. Jag kände mej fast och som mamma sa "du kan inte leva med någon som inte själv har någon livsglädje". Det var sant. Han och hans problem ÅT mig levandes. Det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Ont att erkänna att även detta gick sönder och ont att leva vidare. Men det kunde ändå aldrig jämföras med första kärleken. Aldrig.
På hösten lekte jag odödlig och levde farligt, vad spelade nu någon roll när det var som jag alltid hade trott - att alla försvinner i slutänden. Jag lät främlingar låna mitt hjärta och kropp och men mer än så blev det inte, men på natten då jag fyllde 18 hände något som fick mig att haja till och förstå att det här fungerar inte.
Sedan åkte jag till Usa med äldsta bästa vännen och direkt när jag kom hem så började jag om med Den Ryggradslöse. Ett av mina livs största misstag. Så många nätter som jag har legat vaken och velat gör mig själv illa för att ännu en gång slösat bort några månader av mig själv och av mitt liv för att förstöras igen. Du var inte alls förändrad.
Sommaren 2009 var ett av mitt livs bästa somrar.
Hösten 2009 var en av mitt livs värsta höstar.
Vintern 2009-2010 svek och smärta med ensamhetskänslor, det mesta finns daterat här på bloggen.
Nu har jag gått igenom mycket av vad som verkat på insidan på kärleksplanet senaste åren, men det finns så mycket mer att säga. Det som pågår i nuet är helt fantastiskt.
Det var i December som vi efter flera månaders tystnad och innan dess nästan ingen kontakt alls började prata igen. Det var det sista jag trodde skulle ske men när det väl skedde igen, när vi väl släppte in varandra igen, efter fem år utan varandras hjärtan. När vi började umgås igen hade jag inga som helst tankar på att vi kanske skulle hitta varandra igen. Jag var glad att återfått en vän som förstod sig på mig till 100% och kände mig lika mycket. Jag var glad att återfått någon som jag saknat så otroligt egentligen. Det var som att börja om i relationen och lära känna varandra på nytt men samtidigt så fanns allt kvar. Det hade som sagt gått fem år men någonstans är vi självklart de samma om än med brutalt många fler erfarenheter. Också kom den dagen då jag kände energier jag aldrig känt förut. Och dagen efter när symbiossystern och Lilla vännen gjorde det klart för mej att "nu har du fallit igen". Och så var det.
Under Januari till Mars umgicks vi sporadiskt och stundtals kunde jag tänka bort vad som kändes. Men varje gång vi träffades var det så uppenbart. Jag kär. "Vad nu då? Nej jag tänker inte ta några initiativ som kanske förstör allt".
Och jag behövde inte ta några initiativ. Och inget förstördes. Och här sitter jag idag och nu är det vi igen.
Att hitta tillbaka till någon man var kär i när man var 14 är stort. Att känna känslor för samma person, känslor som man aldrig tidigare känt i hela livet, känslor så stora att de inte går att sätta ord på egentligen är helt otroligt. Jag tror inte att många får uppleva detta och jag är så tacksam att det händer just mig. Just oss. För det är såhär det ska vara.
Och visst kysste jag några läppar månaderna innan vi hände igen och visst trodde jag att jag tyckte om en annan inann vi låg där i mörkret och fick varandras känslor bekräftade, men när DET väl hände, i mörkret alltså, så visste jag att "detta är vad jag har väntat på i fyra år. detta är det som skall förbli. du är den rätta."
Och jag tror att den här texten är tämligen ointressant för samtliga läsare men för mig så har det gett en hel del och om ni som jag älskar, för det är bara ni som får läsa den här bloggen, kan förstå storheten i det ni precis läst, då kan ni nog också förstå vad jag menar när jag säger att det här är det finaste i världen.
I love you, Thomas, You make it Real.
Det var i Februari 2005 som vi först fick kontakt, äldsta bästa vännen hade funnit en man på Playahead (community - som jag är osäker på om den finns kvar men som på den tiden var det alla kidsen hypade mest i cyberrymden) som kallade sig för "Thomas_drums" och bodde i samma kommun som min pappa.
"Madde jag hittat en assnäll kille på PA som spelar trummor och bor i Tumba, vi borde träffa honom om vi är hos din pappa någon gång".
Jag vet att äldsta bästa vännen inte har något minne av detta (eller?) och troligtvis förnekar att de orden har blivit sagda men jag minns det som igår. Öppensinnad som jag alltid har varit gick jag med på att lägga till denna 15 åriga trummis från Tumba men orkade inte riktigt fördjupa mej i det hela något vidare. I livet pågick en ständig oro för mamman i livet's val av kärlekar och ickekärlekar och själv var jag 14årsförälskad i en pojke i skolan med den plattaste bakdel som någonsin har skådats och fulaste truckerkepsen som suttit på någons hjässa. Kort sagt så var det inte särskilt intressant. Tills en kväll då jag plötsligt jag kände att "Jag måste skriva till mannen från Tumba, vad har jag att förlora på det?". Så jag inledde en konversation och han visade sig vara lika trevlig och intressant som äldsta bästa vännen hade beskrivit honom. Vi fortsatte att prata och efter någon månad så kom vi fram till att vår kontakt var väldigt givande för oss båda och att vi borde ses.
Där någonstans på vägen hade det även uppstått ett oförståligt intresse från bådas håll, nog för att jag var 14 och kär i kärleken och längtade mest i världen efter att kunna göra som Dom "coola" i skolan som hånglade på rasterna och höll i handen och lade ut parbilder på sina presentationer på samma community som jag redan nämnt och skrev sina pojkvänners namn på armarna. Och nog för att MSN är löjligt lätt att kontakta folk på och bilda sig en ytlig uppfattning om dem och inbilla sig att det är på ett sätt som kanske inte alls stämmer egentligen, men det var något särskilt med den här pojken som inte gick att sätta ord på. Han var sparsam med orden men ändå så öppen. Han var något jag inte hade varit med om tidigare. Han var kontakten med en visningsbild föreställandes ett överpixlat animerat brinnande hjärta som jag frågade vem det brann för som han svarade var hemligt. Han var kontakten som jag vid insikten att "ja.. han är inte som alla andra" flydde till äldsta bästa vännen för att kunna utnyttja webbcameran för. Han var kontakten som efter 3 sekunder i webbcameran utbrast "jag trodde inte att du skulle vara så söt". Kontaken jag smälte ganska brutalt för. Kontakten som det besämdes möte med Torsdagen den 24 Mars 2005 på Drottninggatan 81.
Jag praktiserade på ett café med samma namn som adressen ovan och klockan var lite över två när den långa gestalten i beige vindjacka och kort ljust hår gjorde entré. Jag hade under dagen stått och skalat morötter för brinnande livet och fläckat ned min egentligen vita nya tröja med orange fläckar över hela magpartiet, för att dölja det så hade jag på mig min nyinvesterade röda hoodie med texten "more than just a pretty face", han kunde ju dömma mej. Men så fel jag hade.
Denna man kom att bli min allra första kärlek. Straxt efter vårt korta möta på cafét gick vi vidare till äldsta bästa vännens praktikplats, Henry's Coffee på Åsögatan och slöt upp med alla andra vännerna. Vi båda var mycket blyga men visste nog redan då att vår relation skulle bli mer än vänskaplig, vid närmare eftertanke så blev vi aldrig vänner innan vi blev tillsammans, den gången. Sitta i en grön manchestersoffa och försöka föra någon form av konversation som mynnade ut i att kramas och sedan behöva följa pojken till tåget för hans hemfärd och sedan hejdå. Vi kände inte varandra men ändå envisades vi med att vara nära varandra och kramas länge innan hans tåg kom. Efter det tänkte jag "tänk om jag håller på att få en pojkvän..".
Dagen efter det åkte jag med bästa Malin till Skåne för påskfirande med hennes underbara släkt som jag på den tiden mer eller mindre räknades med i, vi umgicks mest hela tiden just då och jag hade innan dess deltagit vid många familjehögtider och firanden med Hanssonsläkten. Det blev 3 dagar av fjärilar och undran och spänning och Good Charlotte på repeat. Direkt när vi kom hem så satte jag mig vid datorn hemma och bestämde illa kvickt att påsklovet skulle spenderas hos pappa, ju närmare pojken desto bättre. Och så fick det bli. Dagen efter det åkte jag med bussen till Huddinge sjukhus och sedan hem till pappa för att lämna packning och snabbt som ögat iväg igen för att möta pojken vid badhuset i Tumba, som låg i mitten av våra vägar.
Jag slog mig ned på ett bord utanför och väntade spänt på mitt sällskap och såg honom på långt håll komma gående men som den smått svåra individ jag är än idag så låtsades jag inte se honom förns jag blev knackad på axel. Där stod han minsann. Och log med hela ansiktet. Och kramade mej hårt och länge. Sedan bar det iväg hem till honom och i det huset var jag mestadels av tiden det lovet.
Dag ett kramades vi länge. Dag två kysste han mig och dag tre så var vi tillsammans. Det hela gick väldigt snabbt men eftersom att jag inte hade något att jämföra med då så upplevde jag det inte fel på något sätt. Och det var aldrig fel heller.
Vi fick en vår, en sommar, en höst och 4 veckor av vintern tillsammans. Det var 9 månader av mitt 14åriga liv som skulle komma att forma mitt nuvarande jag oerhört mycket. Vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans. När jag ser tillbaka på den här tiden så kan jag inte säga att jag är annat än tacksam över allt vi gjorde och allt vi inte gjorde. Allt mitt 14åriga jag fick uppleva och allt mitt 14åriga jag slapp uppleva. Jag kunde ha blivit tillsammans med någon som bara ville ha mig för det omöjlig-göraren ville ha mig för och skulle jag råklat ut för något sådant då redan så är jag övertygad om att jag skulle ha en väldigt skruvad uppfattning om vad kärlek är för något, men han visade mig på bästa sätt en 15årng kan göra, vad kärlek kan vara (läs: ska vara) i den unga åldern, trots att jag nog var väldigt svår att leva med just då. Han visade mej vad ömsesidig respekt var och hur man älskar en annan människa med hela hjärtat. Han målade bilden av hur en perfekt kärkel är (bilden som sedan totaltkvaddades av Den Ryggradslöse) och gav mig insikter för livet. Det är alltid det första som kommer att spela mest roll. Det var oerhört starka känslor hela tiden och alltid på liv eller jävla död, som Lasse Lindh uttrycker det. Och allt som skedde är och var på gott eller ondt.
På gott eller ondt... Men så kommer dagen så allt ställs på dess yttersta spets då man tvingas stanna upp och fundera på om det verkligen är rätt, det man befinner sig i och det som brukade vara en självklarhet. Den dagen kom även för oss och Måndagen den 26:e December 2005 var det vår tur.
Vi satt i mitt rum och hade precis gett varandra varandras julklappar då vi båda kände att något var förändrat, något var försvunnet, något var förlorat. Det gick inte att sätta ord på vad som hade skett då och det gör inte nu heller och jag kan inte säga att allt skedde över en natt bara men rysligt fort gick det och helt plötsligt så var vi inget vi länge, vi var inte varandras och vi var inte dom vi alltid skulle vara. Vi var utan varandra. För att vi trodde att det var bäst så. Det största och bästa vi visste var plötsligt upplöst och de senaste 9 månaderna bara en massa minnen att lägga i kuvert och slicka igen. Vi skiljdes åt i min hall halv åtta den kvällen. Båda rödgråtna och båda med en oerhörd ovilja. Jag sprang in i mitt rum och skrek rakt ut och kastade mig mot mina väggar och slog hårthårthårt för att det inte fick vara sant och ville bara springa efter första kärleken som nu gick förlorad. Han påväg till bussen ville vända och springa tillbaka och göra beslutet vi fattat ogjort. Ingen gjorde slag i saken. Jag gick sprang aldrig efter och han sprang aldrig tillbaka. Istället ringde jag äldsta bästa vännen som ALLTID har funnits och alltid kommer finnas och han åkte hem och spydde. Vi gjorde för ont.
Sedan följde flera dagar av psykisk koma för min egen del. Det gick inte att äta och det gick inte att sova. Jag flydde till pappan i Hölö och gick i ide i några dagar, när jag återkom från koman och idet började verkligheten och den var hårdare än väntat utan honom vid min sida.
Det är aldrig fint när en 15åring (jag fyllde det 6 dagar innan uppbrottet) vill sluta leva för att kärleken gör för ont, men någon gång ska det också ske, även här är jag tacksam att jag fick uppleva det vid så ung ålder för allt som gör ont ger oss ytterligare lite skinn på näsan och oerhört många erfarenheter. Vintern var hård och att en annan flicka bara 6 dagar efter vårt uppbrott fick äga hans hjärta gjorde outhärdligt ont i mig. Jag minns att jag försökte distanciera mig från det hela med massa böcker hos pappa men misslyckades hela tiden och behövde fråga pappa gång på gång "ska det verkligen känna såhär?", "ska det kännas som att magen vrids om och jag håller på att kräkas vi tanken på han och hon", "ska det göra såhär ont i hjärtat, tänk om jag dör?".
Jag dog inte. Man brukar säga att det vänder när det är som värst och tro mej, det gör det med. Tre veckor efter kom jag på mig själv med att le igen och känna riktig glädje igen och det var underbart och jag fälde några glädjetårar och tänkte att "nu måste livet börja igen" och det gjorde det så småning om. Våren kom och jag träffade Den ryggradslöse för första gången i livet. Vi inledde ett förhållande som jag lät totalkvaddas efter 3 veckor av den simpla anledningen att jag inte var kär. Inte i honom iallafall. Jag ville bara ha någon och han var ny och spännande och gav mej uppmärksamheten som jag aldrig hade fått förut och var något jag aldrig upplevt förut.
Jag var ingen snäll flickvän till honom den våren, jag skriver den våren för att det skulle komma fler vårar med honom. Jag kunde säga att jag tyckte om honom och att han gjorde mej mindre stissig i själen, för det var mycket som hände då med, men mer än så var det verkligen inte, den våren. För jag var fortfarande helt fäst vid någon annan och i slutet av Maj samma år lät jag honom veta det och tvingade honom att blockera mej på alla möjliga vis för att jag inte kunde leva med ett hjärta helt förlorat i någon som bara kände vänskapliga känslor. Det var hårt.
Sedan kom sommaren och vi hördes av emellan åt, blockeringen hjälpte inte ett dugg men det faktum att han hade sin andra flickvän efter mig gjorde nog sitt till. Jag tror jag gav honom bilden av att vara rätt chill på vår front men i själva verket så var det nu jag satt uppe tills solen hade gått upp nästan varje natt och bara återupplevde och återupplevde och återupplevde vad som hade skett året innan. Nog för att jag alltid har varit väldigt nostalgisk men den här sommaren var brutal. Men också så himlans fin.
Till hösten började jag ny skola, för vi hade ju gått ut nian 2 månader tidigare. Fryshusets teaterlinje föll lotten på, samma höst bestämde jag mig för att tycka om Den Ryggradslösa igen. Ja, bestämde mig. Det låter hemskt men det var nog så det var. Han behövde någon som behövde honom och jag behövde någon som behövde mig. I början var det väldigt fint, som det brukar vara när något är nytt och helt oförstört men sedan utvecklades det till ett mycket destruktivt förhållande. Alla som en gång har råkats med Den ryggradslösa vet hur han fungerar och hans beteende smittade av sig på mig. Jag lät mig tofflas med och jag lät honom hållas för att jag var rädd för att förlora honom och behöva gå igenom samma sorg som med första kärleken. Nu i efterhand kan jag inte annat än att skämmas över mitt dåvarande beteende, att jag överhuvudtaget tänkte på det viset. Har man det inte bra så ska man inte vara tillsammans för man riskerar att ta sönder varandra och det var precis vad som hände med Den Ryggradslösa och mig. Man är inte särskilt stark mentalt inför de som skall föreställa ens allra närmaste när man är 16. Man är så himla lättpåverkad och utsatt och jag som lämnade alla mina närmaste och dessutom min barndomshåla bakom mig för att låta ett nytt liv börja med han som sade sig älska mig över livet själv, kunde inte annat än att åka med i forsen jag själv orsakat. Nej jag vet inte vad jag höll på med just då men jag ångrar det mer än något annat. Det var inte fint.
Med Den Ryggradslösa höll jag ihop i sammanlagt 3 år. 3 år av mitt 19åriga liv. Jag förstår mig inte på mig själv. Under dessa 3 år så tänkte jag visst på första kärleken ibland, men inte alls som förut, faktum är att jag under våren 2007 accepterade för mej själv att "nej, vi kommer inte komma varandra närmare än såhär" och då hade vi knapt någon kontakt alls. Han hade flicka nummer 3 efter mig och jag satt fast i Den Ryggradslösa. Stundtals förundrades jag av hur nära vi hade varit och hur långt bort vi nu var, vi som hade varit så heliga och vi som jag hade upphöjt till skyarna och aldrig trodde skulle bli som alla andra kärlekshistorier med hemskt slut. Men om jag ska vara ärlig så bekom det mig inte särskilt. Så var livet och det var inte det viktigaste just då.
2008 var ett märkligt år. Ibland var jag tillsammans med Den Ryggradslösa. Ibland inte. På sommaren beslutade jag att lägga ned totalt. Jag kände mej fast och som mamma sa "du kan inte leva med någon som inte själv har någon livsglädje". Det var sant. Han och hans problem ÅT mig levandes. Det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Ont att erkänna att även detta gick sönder och ont att leva vidare. Men det kunde ändå aldrig jämföras med första kärleken. Aldrig.
På hösten lekte jag odödlig och levde farligt, vad spelade nu någon roll när det var som jag alltid hade trott - att alla försvinner i slutänden. Jag lät främlingar låna mitt hjärta och kropp och men mer än så blev det inte, men på natten då jag fyllde 18 hände något som fick mig att haja till och förstå att det här fungerar inte.
Sedan åkte jag till Usa med äldsta bästa vännen och direkt när jag kom hem så började jag om med Den Ryggradslöse. Ett av mina livs största misstag. Så många nätter som jag har legat vaken och velat gör mig själv illa för att ännu en gång slösat bort några månader av mig själv och av mitt liv för att förstöras igen. Du var inte alls förändrad.
Sommaren 2009 var ett av mitt livs bästa somrar.
Hösten 2009 var en av mitt livs värsta höstar.
Vintern 2009-2010 svek och smärta med ensamhetskänslor, det mesta finns daterat här på bloggen.
Nu har jag gått igenom mycket av vad som verkat på insidan på kärleksplanet senaste åren, men det finns så mycket mer att säga. Det som pågår i nuet är helt fantastiskt.
Det var i December som vi efter flera månaders tystnad och innan dess nästan ingen kontakt alls började prata igen. Det var det sista jag trodde skulle ske men när det väl skedde igen, när vi väl släppte in varandra igen, efter fem år utan varandras hjärtan. När vi började umgås igen hade jag inga som helst tankar på att vi kanske skulle hitta varandra igen. Jag var glad att återfått en vän som förstod sig på mig till 100% och kände mig lika mycket. Jag var glad att återfått någon som jag saknat så otroligt egentligen. Det var som att börja om i relationen och lära känna varandra på nytt men samtidigt så fanns allt kvar. Det hade som sagt gått fem år men någonstans är vi självklart de samma om än med brutalt många fler erfarenheter. Också kom den dagen då jag kände energier jag aldrig känt förut. Och dagen efter när symbiossystern och Lilla vännen gjorde det klart för mej att "nu har du fallit igen". Och så var det.
Under Januari till Mars umgicks vi sporadiskt och stundtals kunde jag tänka bort vad som kändes. Men varje gång vi träffades var det så uppenbart. Jag kär. "Vad nu då? Nej jag tänker inte ta några initiativ som kanske förstör allt".
Och jag behövde inte ta några initiativ. Och inget förstördes. Och här sitter jag idag och nu är det vi igen.
Att hitta tillbaka till någon man var kär i när man var 14 är stort. Att känna känslor för samma person, känslor som man aldrig tidigare känt i hela livet, känslor så stora att de inte går att sätta ord på egentligen är helt otroligt. Jag tror inte att många får uppleva detta och jag är så tacksam att det händer just mig. Just oss. För det är såhär det ska vara.
Och visst kysste jag några läppar månaderna innan vi hände igen och visst trodde jag att jag tyckte om en annan inann vi låg där i mörkret och fick varandras känslor bekräftade, men när DET väl hände, i mörkret alltså, så visste jag att "detta är vad jag har väntat på i fyra år. detta är det som skall förbli. du är den rätta."
Och jag tror att den här texten är tämligen ointressant för samtliga läsare men för mig så har det gett en hel del och om ni som jag älskar, för det är bara ni som får läsa den här bloggen, kan förstå storheten i det ni precis läst, då kan ni nog också förstå vad jag menar när jag säger att det här är det finaste i världen.
I love you, Thomas, You make it Real.
5 maj 2010
2 maj 2010
THE TRUTH IS A HORRIBLE THING
"tror du att jag lever i höst?"
AJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ
AJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ
28 april 2010
Ew
Felhjärtat heter numera inte längre Felhjärtat. Fd Felhjärtat heter numera Den Ryggradslöse.
För var dag som går i den här euforin kommer jag på mer och mer hur jag har låtit slänga bort 3,5 år av mitt liv. Du äcklar mej.
För var dag som går i den här euforin kommer jag på mer och mer hur jag har låtit slänga bort 3,5 år av mitt liv. Du äcklar mej.
You are the one
25 april 2010
23 april 2010
M + T
16 april 2010
Love
Jag skulle vilja skriva ett inlägg om hur fint allt känns just nu, men jag tror att det är för nytt och overkligt för att jag skulle lyckas riktigt. Istället ger jag er en gammal bild som väcker ännu fler tankar och känslor.
Är det inte helt fantastiskt hur vi två är vi två igen efter 4 år utan någon kontakt alls nästan? Jag är så himla förvånad men samtidigt så visste jag att det skulle ske igen, någonstans långt bortom hjärteroten så visste jag det. Och jag är så himla nöjd och lycklig och kär och hej å hå.
14 april 2010
12 april 2010
"I see You"
Jag vet inte om jag någonsin varit såhär lycklig förut. Jag har ytterst svårt att tänka mig det. Jag flyger sällan på moln men idag, i natt, igår...
Detta är oslagbart och du är den finaste jag vet.
YOU MAKE IT REAL
Detta är oslagbart och du är den finaste jag vet.
YOU MAKE IT REAL
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
