Jag älskar dig

Jag har börjat landa lite och tänkte berätta historian om oss, inte för att jag någonsin kommer glömma den, för man glömmer inte det starkaste hjärtat känt och känner, utan för att jag vill låta er som läser ta del av mig lika mycket nu som förut, jag vill inte försvinna bara för att jag har hittat det finaste hjärtat i världen.

Det var i Februari 2005 som vi först fick kontakt, äldsta bästa vännen hade funnit en man på Playahead (community - som jag är osäker på om den finns kvar men som på den tiden var det alla kidsen hypade mest i cyberrymden) som kallade sig för "Thomas_drums" och bodde i samma kommun som min pappa.

"Madde jag hittat en assnäll kille på PA som spelar trummor och bor i Tumba, vi borde träffa honom om vi är hos din pappa någon gång".

Jag vet att äldsta bästa vännen inte har något minne av detta (eller?) och troligtvis förnekar att de orden har blivit sagda men jag minns det som igår. Öppensinnad som jag alltid har varit gick jag med på att lägga till denna 15 åriga trummis från Tumba men orkade inte riktigt fördjupa mej i det hela något vidare. I livet pågick en ständig oro för mamman i livet's val av kärlekar och ickekärlekar och själv var jag 14årsförälskad i en pojke i skolan med den plattaste bakdel som någonsin har skådats och fulaste truckerkepsen som suttit på någons hjässa. Kort sagt så var det inte särskilt intressant. Tills en kväll då jag plötsligt jag kände att "Jag måste skriva till mannen från Tumba, vad har jag att förlora på det?". Så jag inledde en konversation och han visade sig vara lika trevlig och intressant som äldsta bästa vännen hade beskrivit honom. Vi fortsatte att prata och efter någon månad så kom vi fram till att vår kontakt var väldigt givande för oss båda och att vi borde ses.

Där någonstans på vägen hade det även uppstått ett oförståligt intresse från bådas håll, nog för att jag var 14 och kär i kärleken och längtade mest i världen efter att kunna göra som Dom "coola" i skolan som hånglade på rasterna och höll i handen och lade ut parbilder på sina presentationer på samma community som jag redan nämnt och skrev sina pojkvänners namn på armarna. Och nog för att MSN är löjligt lätt att kontakta folk på och bilda sig en ytlig uppfattning om dem och inbilla sig att det är på ett sätt som kanske inte alls stämmer egentligen, men det var något särskilt med den här pojken som inte gick att sätta ord på. Han var sparsam med orden men ändå så öppen. Han var något jag inte hade varit med om tidigare. Han var kontakten med en visningsbild föreställandes ett överpixlat animerat brinnande hjärta som jag frågade vem det brann för som han svarade var hemligt. Han var kontakten som jag vid insikten att "ja.. han är inte som alla andra" flydde till äldsta bästa vännen för att kunna utnyttja webbcameran för. Han var kontakten som efter 3 sekunder i webbcameran utbrast "jag trodde inte att du skulle vara så söt". Kontaken jag smälte ganska brutalt för. Kontakten som det besämdes möte med Torsdagen den 24 Mars 2005 på Drottninggatan 81.

Jag praktiserade på ett café med samma namn som adressen ovan och klockan var lite över två när den långa gestalten i beige vindjacka och kort ljust hår gjorde entré. Jag hade under dagen stått och skalat morötter för brinnande livet och fläckat ned min egentligen vita nya tröja med orange fläckar över hela magpartiet, för att dölja det så hade jag på mig min nyinvesterade röda hoodie med texten "more than just a pretty face", han kunde ju dömma mej. Men så fel jag hade.

Denna man kom att bli min allra första kärlek. Straxt efter vårt korta möta på cafét gick vi vidare till äldsta bästa vännens praktikplats, Henry's Coffee på Åsögatan och slöt upp med alla andra vännerna. Vi båda var mycket blyga men visste nog redan då att vår relation skulle bli mer än vänskaplig, vid närmare eftertanke så blev vi aldrig vänner innan vi blev tillsammans, den gången. Sitta i en grön manchestersoffa och försöka föra någon form av konversation som mynnade ut i att kramas och sedan behöva följa pojken till tåget för hans hemfärd och sedan hejdå. Vi kände inte varandra men ändå envisades vi med att vara nära varandra och kramas länge innan hans tåg kom. Efter det tänkte jag "tänk om jag håller på att få en pojkvän..".

Dagen efter det åkte jag med bästa Malin till Skåne för påskfirande med hennes underbara släkt som jag på den tiden mer eller mindre räknades med i, vi umgicks mest hela tiden just då och jag hade innan dess deltagit vid många familjehögtider och firanden med Hanssonsläkten. Det blev 3 dagar av fjärilar och undran och spänning och Good Charlotte på repeat. Direkt när vi kom hem så satte jag mig vid datorn hemma och bestämde illa kvickt att påsklovet skulle spenderas hos pappa, ju närmare pojken desto bättre. Och så fick det bli. Dagen efter det åkte jag med bussen till Huddinge sjukhus och sedan hem till pappa för att lämna packning och snabbt som ögat iväg igen för att möta pojken vid badhuset i Tumba, som låg i mitten av våra vägar.
Jag slog mig ned på ett bord utanför och väntade spänt på mitt sällskap och såg honom på långt håll komma gående men som den smått svåra individ jag är än idag så låtsades jag inte se honom förns jag blev knackad på axel. Där stod han minsann. Och log med hela ansiktet. Och kramade mej hårt och länge. Sedan bar det iväg hem till honom och i det huset var jag mestadels av tiden det lovet.

Dag ett kramades vi länge. Dag två kysste han mig och dag tre så var vi tillsammans. Det hela gick väldigt snabbt men eftersom att jag inte hade något att jämföra med då så upplevde jag det inte fel på något sätt. Och det var aldrig fel heller.

Vi fick en vår, en sommar, en höst och 4 veckor av vintern tillsammans. Det var 9 månader av mitt 14åriga liv som skulle komma att forma mitt nuvarande jag oerhört mycket. Vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans. När jag ser tillbaka på den här tiden så kan jag inte säga att jag är annat än tacksam över allt vi gjorde och allt vi inte gjorde. Allt mitt 14åriga jag fick uppleva och allt mitt 14åriga jag slapp uppleva. Jag kunde ha blivit tillsammans med någon som bara ville ha mig för det omöjlig-göraren ville ha mig för och skulle jag råklat ut för något sådant då redan så är jag övertygad om att jag skulle ha en väldigt skruvad uppfattning om vad kärlek är för något, men han visade mig på bästa sätt en 15årng kan göra, vad kärlek kan vara (läs: ska vara) i den unga åldern, trots att jag nog var väldigt svår att leva med just då. Han visade mej vad ömsesidig respekt var och hur man älskar en annan människa med hela hjärtat. Han målade bilden av hur en perfekt kärkel är (bilden som sedan totaltkvaddades av Den Ryggradslöse) och gav mig insikter för livet. Det är alltid det första som kommer att spela mest roll. Det var oerhört starka känslor hela tiden och alltid på liv eller jävla död, som Lasse Lindh uttrycker det. Och allt som skedde är och var på gott eller ondt.

På gott eller ondt... Men så kommer dagen så allt ställs på dess yttersta spets då man tvingas stanna upp och fundera på om det verkligen är rätt, det man befinner sig i och det som brukade vara en självklarhet. Den dagen kom även för oss och Måndagen den 26:e December 2005 var det vår tur.

Vi satt i mitt rum och hade precis gett varandra varandras julklappar då vi båda kände att något var förändrat, något var försvunnet, något var förlorat. Det gick inte att sätta ord på vad som hade skett då och det gör inte nu heller och jag kan inte säga att allt skedde över en natt bara men rysligt fort gick det och helt plötsligt så var vi inget vi länge, vi var inte varandras och vi var inte dom vi alltid skulle vara. Vi var utan varandra. För att vi trodde att det var bäst så. Det största och bästa vi visste var plötsligt upplöst och de senaste 9 månaderna bara en massa minnen att lägga i kuvert och slicka igen. Vi skiljdes åt i min hall halv åtta den kvällen. Båda rödgråtna och båda med en oerhörd ovilja. Jag sprang in i mitt rum och skrek rakt ut och kastade mig mot mina väggar och slog hårthårthårt för att det inte fick vara sant och ville bara springa efter första kärleken som nu gick förlorad. Han påväg till bussen ville vända och springa tillbaka och göra beslutet vi fattat ogjort. Ingen gjorde slag i saken. Jag gick sprang aldrig efter och han sprang aldrig tillbaka. Istället ringde jag äldsta bästa vännen som ALLTID har funnits och alltid kommer finnas och han åkte hem och spydde. Vi gjorde för ont.



Sedan följde flera dagar av psykisk koma för min egen del. Det gick inte att äta och det gick inte att sova. Jag flydde till pappan i Hölö och gick i ide i några dagar, när jag återkom från koman och idet började verkligheten och den var hårdare än väntat utan honom vid min sida.
Det är aldrig fint när en 15åring (jag fyllde det 6 dagar innan uppbrottet) vill sluta leva för att kärleken gör för ont, men någon gång ska det också ske, även här är jag tacksam att jag fick uppleva det vid så ung ålder för allt som gör ont ger oss ytterligare lite skinn på näsan och oerhört många erfarenheter. Vintern var hård och att en annan flicka bara 6 dagar efter vårt uppbrott fick äga hans hjärta gjorde outhärdligt ont i mig. Jag minns att jag försökte distanciera mig från det hela med massa böcker hos pappa men misslyckades hela tiden och behövde fråga pappa gång på gång "ska det verkligen känna såhär?", "ska det kännas som att magen vrids om och jag håller på att kräkas vi tanken på han och hon", "ska det göra såhär ont i hjärtat, tänk om jag dör?".



Jag dog inte. Man brukar säga att det vänder när det är som värst och tro mej, det gör det med. Tre veckor efter kom jag på mig själv med att le igen och känna riktig glädje igen och det var underbart och jag fälde några glädjetårar och tänkte att "nu måste livet börja igen" och det gjorde det så småning om. Våren kom och jag träffade Den ryggradslöse för första gången i livet. Vi inledde ett förhållande som jag lät totalkvaddas efter 3 veckor av den simpla anledningen att jag inte var kär. Inte i honom iallafall. Jag ville bara ha någon och han var ny och spännande och gav mej uppmärksamheten som jag aldrig hade fått förut och var något jag aldrig upplevt förut.
Jag var ingen snäll flickvän till honom den våren, jag skriver den våren för att det skulle komma fler vårar med honom. Jag kunde säga att jag tyckte om honom och att han gjorde mej mindre stissig i själen, för det var mycket som hände då med, men mer än så var det verkligen inte, den våren. För jag var fortfarande helt fäst vid någon annan och i slutet av Maj samma år lät jag honom veta det och tvingade honom att blockera mej på alla möjliga vis för att jag inte kunde leva med ett hjärta helt förlorat i någon som bara kände vänskapliga känslor. Det var hårt.

Sedan kom sommaren och vi hördes av emellan åt, blockeringen hjälpte inte ett dugg men det faktum att han hade sin andra flickvän efter mig gjorde nog sitt till. Jag tror jag gav honom bilden av att vara rätt chill på vår front men i själva verket så var det nu jag satt uppe tills solen hade gått upp nästan varje natt och bara återupplevde och återupplevde och återupplevde vad som hade skett året innan. Nog för att jag alltid har varit väldigt nostalgisk men den här sommaren var brutal. Men också så himlans fin.

Till hösten började jag ny skola, för vi hade ju gått ut nian 2 månader tidigare. Fryshusets teaterlinje föll lotten på, samma höst bestämde jag mig för att tycka om Den Ryggradslösa igen. Ja, bestämde mig. Det låter hemskt men det var nog så det var. Han behövde någon som behövde honom och jag behövde någon som behövde mig. I början var det väldigt fint, som det brukar vara när något är nytt och helt oförstört men sedan utvecklades det till ett mycket destruktivt förhållande. Alla som en gång har råkats med Den ryggradslösa vet hur han fungerar och hans beteende smittade av sig på mig. Jag lät mig tofflas med och jag lät honom hållas för att jag var rädd för att förlora honom och behöva gå igenom samma sorg som med första kärleken. Nu i efterhand kan jag inte annat än att skämmas över mitt dåvarande beteende, att jag överhuvudtaget tänkte på det viset. Har man det inte bra så ska man inte vara tillsammans för man riskerar att ta sönder varandra och det var precis vad som hände med Den Ryggradslösa och mig. Man är inte särskilt stark mentalt inför de som skall föreställa ens allra närmaste när man är 16. Man är så himla lättpåverkad och utsatt och jag som lämnade alla mina närmaste och dessutom min barndomshåla bakom mig för att låta ett nytt liv börja med han som sade sig älska mig över livet själv, kunde inte annat än att åka med i forsen jag själv orsakat. Nej jag vet inte vad jag höll på med just då men jag ångrar det mer än något annat. Det var inte fint.

Med Den Ryggradslösa höll jag ihop i sammanlagt 3 år. 3 år av mitt 19åriga liv. Jag förstår mig inte på mig själv. Under dessa 3 år så tänkte jag visst på första kärleken ibland, men inte alls som förut, faktum är att jag under våren 2007 accepterade för mej själv att "nej, vi kommer inte komma varandra närmare än såhär" och då hade vi knapt någon kontakt alls. Han hade flicka nummer 3 efter mig och jag satt fast i Den Ryggradslösa. Stundtals förundrades jag av hur nära vi hade varit och hur långt bort vi nu var, vi som hade varit så heliga och vi som jag hade upphöjt till skyarna och aldrig trodde skulle bli som alla andra kärlekshistorier med hemskt slut. Men om jag ska vara ärlig så bekom det mig inte särskilt. Så var livet och det var inte det viktigaste just då.

2008 var ett märkligt år. Ibland var jag tillsammans med Den Ryggradslösa. Ibland inte. På sommaren beslutade jag att lägga ned totalt. Jag kände mej fast och som mamma sa "du kan inte leva med någon som inte själv har någon livsglädje". Det var sant. Han och hans problem ÅT mig levandes. Det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Ont att erkänna att även detta gick sönder och ont att leva vidare. Men det kunde ändå aldrig jämföras med första kärleken. Aldrig.
På hösten lekte jag odödlig och levde farligt, vad spelade nu någon roll när det var som jag alltid hade trott - att alla försvinner i slutänden. Jag lät främlingar låna mitt hjärta och kropp och men mer än så blev det inte, men på natten då jag fyllde 18 hände något som fick mig att haja till och förstå att det här fungerar inte.

Sedan åkte jag till Usa med äldsta bästa vännen och direkt när jag kom hem så började jag om med Den Ryggradslöse. Ett av mina livs största misstag. Så många nätter som jag har legat vaken och velat gör mig själv illa för att ännu en gång slösat bort några månader av mig själv och av mitt liv för att förstöras igen. Du var inte alls förändrad.

Sommaren 2009 var ett av mitt livs bästa somrar.
Hösten 2009 var en av mitt livs värsta höstar.
Vintern 2009-2010 svek och smärta med ensamhetskänslor, det mesta finns daterat här på bloggen.

Nu har jag gått igenom mycket av vad som verkat på insidan på kärleksplanet senaste åren, men det finns så mycket mer att säga. Det som pågår i nuet är helt fantastiskt.

Det var i December som vi efter flera månaders tystnad och innan dess nästan ingen kontakt alls började prata igen. Det var det sista jag trodde skulle ske men när det väl skedde igen, när vi väl släppte in varandra igen, efter fem år utan varandras hjärtan. När vi började umgås igen hade jag inga som helst tankar på att vi kanske skulle hitta varandra igen. Jag var glad att återfått en vän som förstod sig på mig till 100% och kände mig lika mycket. Jag var glad att återfått någon som jag saknat så otroligt egentligen. Det var som att börja om i relationen och lära känna varandra på nytt men samtidigt så fanns allt kvar. Det hade som sagt gått fem år men någonstans är vi självklart de samma om än med brutalt många fler erfarenheter. Också kom den dagen då jag kände energier jag aldrig känt förut. Och dagen efter när symbiossystern och Lilla vännen gjorde det klart för mej att "nu har du fallit igen". Och så var det.

Under Januari till Mars umgicks vi sporadiskt och stundtals kunde jag tänka bort vad som kändes. Men varje gång vi träffades var det så uppenbart. Jag kär. "Vad nu då? Nej jag tänker inte ta några initiativ som kanske förstör allt".
Och jag behövde inte ta några initiativ. Och inget förstördes. Och här sitter jag idag och nu är det vi igen.

Att hitta tillbaka till någon man var kär i när man var 14 är stort. Att känna känslor för samma person, känslor som man aldrig tidigare känt i hela livet, känslor så stora att de inte går att sätta ord på egentligen är helt otroligt. Jag tror inte att många får uppleva detta och jag är så tacksam att det händer just mig. Just oss. För det är såhär det ska vara.
Och visst kysste jag några läppar månaderna innan vi hände igen och visst trodde jag att jag tyckte om en annan inann vi låg där i mörkret och fick varandras känslor bekräftade, men när DET väl hände, i mörkret alltså, så visste jag att "detta är vad jag har väntat på i fyra år. detta är det som skall förbli. du är den rätta."

Och jag tror att den här texten är tämligen ointressant för samtliga läsare men för mig så har det gett en hel del och om ni som jag älskar, för det är bara ni som får läsa den här bloggen, kan förstå storheten i det ni precis läst, då kan ni nog också förstå vad jag menar när jag säger att det här är det finaste i världen.



I love you, Thomas, You make it Real.