Det är dags att uppdatera. Inte för uppdaterandets skull utan för att tiden bara går och går och går, som den alltid gör, och snart har det gått för lång tid och jag kommer inte kunna beskriva på samma sätt som jag ska nu, kanske.
Det blev den 24:e Maj och vi flyttade in på Oktoberteatern. Jag och klassen. ESTA3 2007-2010. I början kändes det lite märkligt att faktiskt vara på en rikrig scen och insikten att "vi ska faktiskt sätta det här" var så ultimat, det var overkligt men blev snart vår vardag. Hela den veckan repade vi vår slutproduktion Tillståndet. Jag hade veckorna innan gruvat mig inför den veckan, den riktiga repveckan, jag trodde vi skulle ligga i små högar och gråta och skrika och hata på varandra och vara redo att hoppa av. Men jag trodde också att vi skulle bli lika sammansvettsade som efter Grekland och verkligen PUSHA på varandra när det var hårdast. Ingen av de tingen uppleves riktigt. Vi körde på och inga större missöden inträffade. En förtvivlad Josefin en dag. En mano-Jensa en annan dag. Också Tinaraseriutbrott. Jag kan nog säga att vi klarade repveckan väldigt smärtfritt.
Sedan hade vi premiär den 1 Juni klockan 19:00. Sex timmar tidigare var det tänkt att vi skulle haft genrepetition för musiklasserna men självklart så kom dom inte. Trots det så kan jag helt ärligt säga att vi gjorde ett väldigt bra jobb på själva premiären. Resten av veckan spelade vi tre kvällsföreställningar och två dagsföreställningar. Vissa gick bättre än andra. Sedan var det plötligt slut och jag vaknade på Lördagen med andan i halsen och utbrast "jag kommer försent till Oktoberteatern!!!!" och trodde att jag hade missat en föreställning. Nog för att det mesta vi drömmer har någon slags koppling till vår verklighet, så även detta, men så brutalt trodde jag inte att jag hade påverkats av det hela.. Ibland känner man nog inte riktigt sig själv.
Måndagen efter det så var det sistamåltiden för alla oss tredjeårselever på skolan, den hölls på Torekällbergets värdshus. En kväll av smaklig mat, plötslig sammansvettsning (sitta i en soffa och komma ihåg våra tre år tillsammans, alla tillsammans), lärarupptåg, musikuppträdanden och dans som kan liknas med studentskivan. Det var fint och alla som var där kan nog enas om att det var en himlans lyckad kväll och att det kändes ända ut i fingertopparna att det snart var dags. Dagen efter det samlades vi och dansarna och smyckade ut vårat flak och dagen där på tog vi studenten.
Det hela började hemma hos mig klockan 00:34 på natten då jag, med en morrig symbiossystern sovandes i bakgrunden, slutligen fann King Of Leon - Sex Is On Fire, då gick det in att: Nu snartsnartsnart så tar vi studenten.
Sju och en halv timme senare droppade hela klassen in hemma hos mig på champangefrukost. Jag hade ordnat fint på baksidan i trädgården där vi befann oss kommande timme. Vi åt rostat bröd med marmelader och drack champange, eller jag drack mjölk. Sedan klockan nio drog vi iväg till skolan. Samtliga klassmedlemmar förutom jag, Viveca, Carro, Mirjam och Josen gick till tåget och vi andra åkte Impala med Elvis Presley. Vi sjöng, skrek, sittdansade och sprudlade av insikte att "VI TAR STUDENTEN IDAG!!!". Smått underbart.
Väl framme vid skolan möttes vi upp av tågåkarna och dansarna. Sällan har jag blivit så lycklig att se vår danshalva. Märkligt vad separationer kan skapa gemenskap och glädje. Studentfotografering och studentlunch och ett otroligt väntande. Pappas ringde där någonstans och frågade om jag var full. Nej jag var inte full, inte alls på hela dagen faktiskt bara sjukt glad och stammade "men kan vi inte bara få ta studenten snart, det går ju så himlans långsamt!!".
Ack så fel jag hade och ack vad jag har kommit att ångra det jag sade. Plötsligt var vi påväg ned till kyrkan, vi flickor från EsTa3 2007-2010 sjungandes studentlåten (Tina; "BA-DAM-PAM") och plötsligt satt vi och lyssnade till enstaka utvalda Musik2ors sång och Ripans tal och SSCHHHH på Fofi och plötsligt var vi ute på torget igen med sambaorkestern och PLÖTSLIGT så stod vid i trappan längst fram mot maren och såg oss själva i yngre versioner sitta uppklistrade på plakat och stolta föräldrar i folkmängden och ett rus i kroppen som fick benen att okontrollerat studsta upp och ned hela tiden. Obeskrivligt.
Min mamma var där, min pappa var där, min lillasyster var där, min mammas sambo var där, min pappas exfru var där, min mormor var där, min morfar var där, min farmor var där, min farfar var där, min farbror var där, min emma var där, min Fras var där och min älskade Thomas var där. Också jag då, som plötsligt tappade alla kunskaper om hur man poserar framför kameran eller agerar i stora folksamlingar utan bara irrade runt och troligtvis verkade helt uppsnärjd i det blå. Också plötsligt kom Den Ryggradslösa förbi och KRAMADE mej?!? Fruktansvärt förvånad. Sedan bar det iväg upp på flaket och iväg med klassen och såpbubblorna och visselpipan och stämmorna som skrek och skrattgrät och benen som dansade och lyckanlyckanlyckan. Vår ljudanläggning dog dessvärre efter ynka 40 minuter men ingen brydde sig, det var bara att hoppa av och åka tåget hem till Rönninge där hela min värld väntade.
Min mottagning höll på till tolv på natten då sista gästen gick. Vi åt mat, socialiserade, öppnade paket och det hela fortskred i en rasande takt. Jag fick många fina saker men 3 ting som jag blev särskilt glad åt var en systemkamera av pappasläkten, en klocka av familjen Gerdau och ett tal av min älskade finaste man (i hela världen). Jag gråter sällan glädjetårar men det sistnämnda var oslagbart och det bästa är, förutom att det var mej det var riktat till, att vi har det på band. Sen plötsligt var det natt och Thomas säger; "Jag tror precis jag upplevt den finaste studentmottagning någonsin." Och jag håller med.
Tack för allt mina älskade <3 >Avsked har aldrig varit min grej.. Vemod i dess största bemärkelse och satan vad ont det gör. Vår klass var aldrig en typisk Wendela Hebbe-teaterklass men vi hade något speciellt. Något väldigt speciellt. För vi var Vi och det är alltid lika smärtsamt att se sitt Vi splittras. Aulanavslutningen missade jag med flit men och i vår teateraslutning i teatersalen var jag inte heller särskilt närvarande i heller. Det var så tvära kast från dagen där på. En stunden endorfiner och eufori utan dess like och andra stunden tårar från hjärtats innersta Inne.
Ettorna hade gjort en låt till oss, de hade skrivit om "Sommartider" och stod där i en så fin engagerad skara och bara sjöng till oss. Rakt in i hjärtat. Sedan var det dags för den traditionella lingången och våra lärares ord och tal och sedan var allt slut.
Jag tror inte jag grät för att vi tog slut utan för att allt som nu skulle gå förlorat. Brutala omfamningar och ett försök att förklara att Jag älskade dej då och jag älskar dej nu, Viveca. Sedan for jag hem igen med min Thomas och spenderade resten av eftermiddagen i en sorglig lite hög på min säng och därefter var det Linneas studentskiva.
Sedan började sommaren och där med mitt sommarschema på Hornbach, men innan dess hann jag gå på plasticfantastic's bröllop, dvs min mammas ex Lasse (som vi bodde med i 12 år)'s dotter Eleonore = min fd. plast syster gifte sig med sin australiensare David. Det var väldigt fint och jag blev oerhört rörd. En dag ska jag också gifta mig, och du med. Vi var på bio och såg Draktränare, jag lekte lite med Mirjam och Frasse och Malin och Johanna och var på parkteater och "The Grass Is Singing", ett evangemang som Thomas assisterade ljudtekniker på.
Midsommarafton spenderades två timmar på jobbet, "lyckan-som-infinner-sej-när-Iwona-säger-att-man-får-sluta-2 timmar-tidigare", 4 timmar i Rönninge och resten av dagen i Tyresö hos Jocke och Moa, jag och min man. Det hela var så spontant som det någonsin kan bli då vi bestämde allt i sista minuten dagen innan. Vi klättrade på tak, åt hallonpaj, grillade bananer med choklad i ett eldfat på marken och spelade sällskapsspel. Sedan var klockan plötsligt två på natten och solen började gå upp och vi körde hem genom ett yrvaket stockholm och morgonsoligt tumba. Det var fint och oförglömligt.
Veckan efter började Thomas sova hos mig varje natt eftersom att hans jobbtider oklaffar med hans busstider hem till Sibble, en god vana som han har fortsatt med och jag klagar inte en sekund.
Samma vecka fick vi, mitt uppe i planerandet, veta att Hultsfredsfestivalen gått i konkurs och vi hade tagit ut semester helt i onödan. Lösningen på det fick bli att jag och Mirjam åkte upp till min farmor de dagar vi var lediga. En fin tripp med mycket skratt, bad, fika, röka, cyckla, korsord och allt vad sommaren har att bjuda på när den är som bäst.
När vi kom hem hade halva Danmark flyttat in i vårat hus, dvs. Janns syster och hennes man. Kontraster i livet var det ja. Vi firade Ivan, Janns pappa, som fyllde 86 på lördagen samma vecka och på kvällen kom både Julia och Thomas hit och lekte. Det var fint och en lättnad att se att vad som fanns för 5 år sedan, oss tre emellan, finns kvar. Dagen efter det fyllde Mirjam 19 så då bar det iväg ut till Mölnbo.
Veckan där på var det tillbaka till jobbet som gällde, många och långa pass och ångesten stod en upp i halsen stundtals. När det inte gjorde det så var jag och min man på Gröna Lund med Moa och Jocke, väldigt roligt att få barnasinnet åter och att överaska sig själv med både Frittfall och Insane trots att skriken fastnade i magen för att det hisnade så.
På Lördagen var jag, Malin, Jas, Rosanna och Moa hemma hos Julia för att fira hennes 20:e födelsedag, en ytterst trevlig tillställning när utvalda delar av sällskapet hade avlägsnat sig och vi kunde andas ut och umgås som vi är så bra på.
På Söndagen shoppade jag upp det sista av Juni månades brutala lön och klarade av att balansera på hela räcket nedanför vår backe utan stöd och utan att ramla en enda gång. Nöjd och stolt. Sen att jag träffade en hög thailändare som envisades med att sätta sig på mitten av räcket så att jag inte kunde fortsätta är en annan sak. Mirjam kom och räddade mej och dagen efter drog hon och jag och mor och Åsa på äventyr i Nyköping. Det var trevligt och givande som det alltid är med dem.
På Tisdagen träffade jag Thomas för första gången på fyra dagar och vi stack till Älta och badade med Moa och Jocke, jag lärde mej för andra gången i livet att dyka. Frihetskänslor 2010. Sedan åkte vi hem och försökte stilla mitt ovegetariska sug efter cheesburgare med quornburgare, det gick inte alls, orsakade bara en paltkoma utan dess like. På natten hade vi Harry Potter-maraton.
Jag jobbade på Onsdagen men var ledig på Torsdagen och Fredagen.
Jag, mor, Åsa och Åsas syster Ulla uppsökte Wendela Hebbevillan för att skåda föreställningen min man är ljudtekniker till. Natten innan hade jag för fjärde natten i rad drömt om Den Ryggradslöse och den natten så starkt att det var svårt att förstå sig på verkligheten och jag gick i någon slags drömskt tillstånd därför var det svårt men skönt att fokusera på farsen som spelades. Jag kan inte hitta mer rätt än vad jag har nu med Thomas för att han har ett svar till allt jag undar och besväras av, även detta, numera bor en stor drömfångare och ett armband i mitt rum som verkligen gör sitt också.
I helgen har jag jobbat och så även idag.
Imorn är det Tisdag och jag ska införskaffa det sistsa till Storsjöyran som jag och Mirjam åker till på Torsdag, att det blev en festival ändå, det är stort, att älskade Lasse Winnerbäck spelar på den är större.
Men störst är ändå att jag inte upplevt en sånn här fin sommar i hela mitt liv.
ÅÅHHHHHH! så fort tre år kan försvinna. fast de är ju kvar och kommmer alltid bli.
SvaraRaderavad fint med lite uppdatering! älskar att läsa här fast jag för detmesta har hört allt ifrån dig. men det är något speciellt med att läsa också, få det klart för en att det faktiskt har inträffat och inte var någon dröm.