Norrland i mitt hjärta.

Här sitter jag uppkrupen i "mitt rum" i ett kolsvart kvällsnorrland och nästan gråter för att jag precis slogs av insikten, återigen, att det här är den finaste platsen på jorden och att det här aldrig får vara försvinna. Men det kommer det sakta men säkert göra och det gör

SÅ.ONT.I.HJÄRTAT.

och lika mycket som det gör ont, lika mycket älskar jag den här platsen, det här huset, husets innevånare, tryggheten av allt tillsammans är i mig. Det här ÄR mitt andra hem och så har det alltid varit. Jag älskar att vakna på morgonen och smyga ned i ett klarvaket förmiddagsnorrland och under tystnad betrakta min farfar när han försöker sig på korsorden i veckotidningarna, höra min farmor stöka med diskmaskinen och pappa bakom ryggen i storagungstolen muttra över något i sin dator och alltid mötas av "Godmorgon pupps!". För det är så det alltid har varit och det är så det ska vara.

Jag vet inte vad som har format mig mest här i livet men jag vet att norrland är en av huvudformerna som bidragit till det jag är idag, den jag är idag, för det är här nästan allt har upplevts. Krossade hjärtans ångest, brutala stickor i tassarna, lyckan över att ha "blivit som alla andra", mjölkfrossa, familjesplittringars efterskalv etc. Det är så mycket i mig som är Norrland och jag vet att jag kommer sluta mina dagar här uppe, om allt blir som jag vill.

Och när du försvinner farmor, då försvinner även en del av mig, för det är när självklarheterna förvandlas till omögligheter som man dör lite.