Jag gråter sällan numera men när jag väl gråter så gråter jag väldigt mycket. Ni vet när man vaknar och känner att det liksom är fel dag att vara vid livet på också råkar den dagen olyckligtvis vara en speciell dag också. Typ som när man fyller nitton, typ som när man har skolavslutning, typ som när man firar ½ med sitt livs kärlek. Typ som igår. Jag menar inte att hata på livet som jag gör ibland, de bara blir och du är inte orsaken älskling. Du är aldrig orsaken.