the prettiest thing

Jag tycker om dig.

Jag tycker om dig så himla himla mycket.

För en månad sedan var jag inte medveten om det, men så en dag, dagen efter att vi hade stått i ditt nedsläckta rum med alla värmeljus och hållit om varandra, så frågade mina närmaste i klassen om jag hade blivit lite kär. Och ja. Jag har blivit lite kär, men jag föredrar att säga att jag tycker om dig, istället för kär. För kär är så himla stort (det här är också stort..) och ett så himla läskigt ord.

Och jag vill att du ska veta vad jag känner, och jag vill att du ska känna samma sak, men jag är rädd att det absolut inte är så. För att du sa för 2 månader sedan att alla dina vänskaper med damer urartat för att dom blivit kär i dig. Jag hade inte svårt att tro dig då och jag har absolut inte svårt att tro dig nu heller. För du är fortfarande du. Samma person som för 5 år sedan men med lite fler insikter och erfarenheter. Och jag är också samma person som för 5 år sedan, men med ännu fler insikter och erfarenheter och ett hjärta som är totalt förlorat i dig. Igen.
Och jag vill inte vara en av dom som du först anförtrott så mycket till, som du sedan behöver ta ifrån alla anförtroelser för att du blir rädd för att visa dom för mycket och ge dom falska förhoppningar. Jag vill inte var en av dom. Jag vill vara lika betydelsefull som du säger att jag är för dig nu, lika värdefull som du säger men på ett annat plan. Och om det andra planet inte går så kan jag sitta kvar i på detta plan. Bara du inte förändras och tar ifrån oss allt. Ja, oss, för vi är ett oss. Vännerna säger att jag inte borde oroa mig för att det skulle vara så, för att mycket tyder på att det finns ett intresse från din sida med men även om jag känner av din energi så himla starkt så kan även du vara så himla svår att läsa av ibland och jag kanske tyder dig fel, och då får också de fel uppfattning om det hela och då är det genast inte alls så säkert att du tycker om mig... Jag blir så förvirrad.

Så nu sitter jag här med mig själv på min soffa med Norah Jones i högtalaren (av en slump lyssnar jag visst alltid på henne när jag tycker om nån) och en bunt galna fjärilar i min mage som leker kull med varandra och hatar mig själv för de där automatiska låset som sätter i så fort jag kommer till en sånn här insikt.

Vad ska jag göra?