Hjärtat slår sällsynta slag

Och jag tänker på alla (försummade) relationer jag haft genom tiderna, alla som kommit alla som gått, alla som blivit sämre och försvunnit och alla som blivit bättre och står mig så nära att jag kan kalla er Mitt liv. Också tänker jag på alla kärlekar genom tiderna, den allra första som jag trodde var äkta men som försvann 10 dagar senare, den som kom där efter som var det vackraste jag hade upplevt och den som uppstod för snart 4 år sedan och på han som hade all potential i världen att bli något stort i mitt liv men valde att göra det omöjligt.

Jag tänket och funderar och vrider och vänder på allt och drömmer mer och mer sjuka saker. Jag brukade vara rädd för vatten men senaste tiden har den rädslan blivit mindre påtagligt. Ibland är jag en vampyr som flyger genom skogarna och dyker i de svartaste sjörna, ibland är jag tillbaka på grytstigen och ser omöjlig-göraren åka förbi i sin vita bil och le sådär mot mig. Jag försöket alltid ta bilens registreringsnummer men hinner aldrig och vaknar och är irriterad. Nätter jag inte gör det så träffar jag gamla festival-ligg som öppnar sina hjärtan och ger mig konstiga budskap. Nätter som denna försöker jag få allt att kopplas till Energispridaren. Jag försöker drömma in dig, som vi sa för en tid sedan men lyckas aldrigaldrigaldrig och då tror jag att ödet inte faktiskt vill oss något mer. Just nu känns det inte så himla viktigt för idag är det inte du som upptar mina tankar. Idag är det Felhjärtat.

Alena var på besök en snabbis i eftermiddags. Med sig hade hon sin nya partner, Stig. Jag hälsade och log och var trevligast i världen men när jag kom in hade jag bara en sak i huvudet "jag hatar förändringar jag hatar förändringar jag hatar förändringar". Jag vill genast ringa dig och prata. Prata om allt som händer som vi inte rår på och som vi inte riktigt vill men också om mitt liv och ditt liv men inte det som var för det är inte pratbart. Så jag skickar ett sms och kräks nästan för att det känns så himla hårt i bröstet att jag behöver dig just nu men jag får såklart inget svar. Och det kanske är så det ska vara nu. Och jag lovar att jag egentligen accepterar det men det är så himlahimla fel ändå. Vi ska inte ha en sån här oexisterande relation egentligen och JAG VET ATT DET KOMMER GÅ ÖVER, vi kommer ses och kramas och pratas och saknas och försöka igen men jag vet inte hur och jag vet inte när och jag vet att det inte är bra men just nu är det allt jag vill ha. Just nu. I denna stund. Inte om en timme, men just nu i denna stund.

Och i förrgår var jag ute med Johanna och Mirjis och det var fint och roligt och jag gillar att vara lite på lyste för att då tänker man mindre påtagligt och på klubben vi var så fanns det fina pojkar och dom spelade en låt av Kristian Anttila och vi sa att Hultsfred 2010 kommer bli bäst i livet och när jag kom hem så behövde jag kolla upp artisten och hittade följande låt;

Kristian Anttila – Oceaner

Och jag behövde skriva ned texten i min blåa bok som nästan all ångest finns samlad i och så kom jag å tänka på låten du dedikerade till mig när allt kändes som mest i ditt hjärta i somras; Christopher Sander - Hjärtat slår sällsynta slag. Och kunde inte hitta den och blev ledsen över det men nu ser jag att jag har sparat den i favoriter och, jag hatar söndagar och jag säger som Timo Räisänen – Om det aldrig går över så går jag sönder, om jag aldrig får känna orden i dina andetag.